Stöd i arbetet med att utreda en elevs behov av särskilt stöd – del 5

Det här är det sista av fem inlägg med tankar utifrån det stödmaterial som Skolverket & SPSM nyligen publicerade om att utreda en elevs behov av särskilt stöd. Här hittar du de tidigare inläggen: 

• Del 1: Genomföra utredningar som tillsammansarbete
• Del 2: En ändamålsenlig organisation, ta vara på den specialpedagogiska kompetensen och att bygga in flexibilitet i utredningsarbetet
• Del 3: Analysen spelar roll, välgrundade beslut om hur, stödstrukturer & dokumentation som verktyg 
• Del 4: Fokus på process, utredningar som skolutvecklande verktyg, att göra elev & Vh delaktiga

I de olika inläggen har jag försökt skriva om viktiga delar i stödmaterialet. Sådant som jag själv och i samarbete med Ida Necovski upptäckt kan vara riktiga gamechangers i utredningsarbetet. Det där som gör skillnad på riktigt. Det som bidrar till att utredningsarbetet blir väl investerad tid eftersom utredningen leder vidare – inte bara för eleven utan även för undervisningen och skolan. Jag har också velat förstärka dessa viktiga delar genom att hänvisa till annat material för den som vill veta och lära mer.

I det här sista inlägget skriver jag om utredningar som en del av hela uppdraget. 

Utredningar (och arbetet med stödinsatser) som en del av hela uppdraget

”Utredning av elevers behov av särskilt stöd och arbete med extra anpassningar och särskilt stöd ingår i skolans samlade uppdrag”. 

_{Skolverket & SPSM}

Citatet från stödmaterialet sätter fingret på att både utredningen av behov av särskilt stöd, och arbetet med stödinsatser är en del av uppdraget. För att eleverna ska kunna utvecklas och lära, nå så långt som möjligt i enlighet med utbildningens mål som det så fint heter har vi inte bara ledning & stimulans utan även extra anpassningar och särskilt stöd att arbeta med. Den ledning & stimulans som eleverna får i en undervisning med hög kvalitet är för de flesta tillräcklig. För andra elever behövs något mer. Det kallar vi extra anpassningar och särskilt stöd och som kan beskrivas som stöd i olika intensitet och omfattning.

Alla dessa tre ”nivåer” syftar till samma sak – elevers lärande och utveckling.  Det här förmodar jag att du som läser det här inlägget är mer än väl bekant med. Ändå är det så lätt hänt – i praktiken – att de tre olika nivåerna delas upp. Arbetet med särskilt stöd och även extra anpassningar blir ett spår vid sidan av det ordinarie uppdraget.

När de tre delarna av uppdraget (ledning & stimulans, extra anpassningar & särskilt stöd) ses som separata delar finns det en tendens att arbetet delas upp. Lärare ansvarar för vissa delar och elevhälsans professioner för andra. Det är ett feltänk. Undervisningen måste istället fortsätta genom extra anpassningar.  Det betyder inte per automatik att det är lärarens ansvar på egen hand. Riktlinjerna är ju att lärare och elevhälsans professioner ska samverka. Uppdraget kring elevers lärande fortsätter även när det blir tal om särskilt stöd.

Igår läste jag ett blogginlägg av Helena Wallberg som krokade i det jag skriver om just nu.

Elevhälsa börjar i klassrummet betyder inte att det är där det börjar men att det sedan fortsätter till någon annan när hälsan vacklar. Jag vet inte vad man kan göra för att utveckla den förståelsen för den är för svag idag. Risken är att anpassningar blir en del av den kultur som vidarebefordrar elever när eleven har elevohälsa. Vi tar eleven ut ur klassrummet och pratar om anpassningar till eleven eller gruppen utifrån problem.

Helena Wallbergs blogginlägg ”Anpassningar kan bli dubbla budskap”

Även om det finns en skillnad mellan nivåerna måste vi sluta med att dela upp arbetet. Att ordinera, rekommendera och ge råd till andra. Att anmäla och skicka över ansvaret till någon. Inget av det här gynnar ett förebyggande och främjande arbete och därmed inte heller elevers lärande och hälsa. Istället kan det, som Helena skriver, förstärka ett bristperspektiv och ett åtgärdande arbete på individnivå. Jag vill poängtera att det här inte är någons ”fel” att denna typ av scenario uppstår. Det brukar istället vara en direkt konsekvens av organisatoriska strukturer och rutiner, när de inte understödjer samverkan mellan lärare och elevhälsans professioner utifrån hela skolans samlade uppdrag.

Delar i en helhet

I mitt förra inlägg skrev jag kort om att tänka i system. Det vill säga att se på delarna ledning & stimulans, extra anpassningar och särskilt stöd – både var för sig men också hur de tillsammans bildar en helhet som ett system. Det här gäller även arbete med begreppen individ-, grupp- och skolnivå samt åtgärdande, förebyggande och främjande. Det betyder att en utredning av en elevs behov av särskilt stöd eller arbetet med stödinsatser behöver förstås som en del av helheten. Det här får praktiska konsekvenser. Exempelvis behöver en utredning av en elevs behov av särskilt stöd eller genomförandet av extra anpassningar ske samtidigt och parallellt med arbetet med ledning och stimulans. Inte i stället för. Utredning och genomförande av stödinsatser behöver även kopplas till och förstås i relation till det som sker inom ledning och stimulans, inte ses som en isolerad del.

Samtidigt som att utreda behov av särskilt stöd pågår eller som arbetet med extra anpassningar genomförs, behöver arbetet med att genomföra och utveckla undervisningen ske. Man skulle kunna beskriva det som att det åtgärdande, förebyggande och främjande arbetet behöver pågå parallellt och kopplas samman. Vilka signaler ger behovet av extra anpassningar och särskilt stöd till arbetet med ledning & stimulans? Hur påverkar arbetet med ledning & stimulans elever som blir i behov av extra anpassningar och särskilt stöd?

Utifrån helhetstänket är det lika viktigt att se till att det är hög kvalitet i det åtgärdande arbetet, med att exempelvis utreda och genomföra särskilt stöd som att avsätta tid för det främjande arbetet. Utan ett främjande arbete med fokus på att öka kvaliteten i undervisningen och stärka elevernas lärande kommer behovet av att utreda särskilt stöd inte att minska. Utan hög kvalitet i arbetet med att utreda en elevs behov av särskilt stöd riskerar utredningarna att få noll verkan i praktiken, vare sig för enskilda elever eller för verksamheten i stort. Det påverkar arbetet med ledning & stimulans. Än en gång, delarna hör ihop.

Att få ihop det i praktiken

Hur kan detta helhetstänk – att förstå och arbeta med helheten genomföras rent praktiskt och konkret? Tyvärr gör jag dig nog besviken med att skriva att det inte finns några enkla svar på den frågan. Däremot finns det vissa saker som underlättar. Det har bland annat att göra med de saker som den här bloggserien har handlat om, till exempel tillsammansarbete och att skapa en ändamålsenlig organisation som exempelvis gör det möjligt för lärare och elevhälsans professioner att arbeta tillsammans utifrån ledning & stimulans, extra anpassningar och särskilt stöd. Mina erfarenheter är att det främjar både samsyn kring begrepp och en gemensam förståelse för både det som hindrar och det som främjar fortsatt lärande och utveckling för enskilda elever och grupper av elever. Det är en förutsättning för att kunna arbeta både förebyggande och främjande.

Ytterligare en sak som underlättar för att få till helhetstänket i praktiken är att ta vara på den specialpedagogiska kompetensen för att fokusera på ett mer processinriktat arbete. Även om jag förespråkar ett systemtänkande som utgår från att delarna i praktiken inte är uppdelade i avgränsbara boxar kan följande matris vara användbar för att förstå det processinriktade arbetet.

Med fokus på process blir det viktigt att starta i ett aktuellt nuläge. Inte sällan är det i ett åtgärdande skede utifrån en frågeställning på individnivå. Som jag skrivit tidigare, det viktiga är inte var arbetet startar utan vart det tar vägen. Med fokus på process är målsättningen att få arbetet att förflytta sig så att det inte stannar vid att enbart vara åtgärdande på individnivå utan även kunna bli förebyggande och främjande samt ge ringar på vattnet till det som sker på grupp- och skolnivå. Det samma gäller det omvända. Det arbete som startar på skolnivå ska nå ut och få verkan för både grupper och enskilda elever. För mig handlar detta processtänk om skolutvecklingsarbete oavsett utgångsläge.

I mina tidigare inlägg har jag lyft fram analysens roll eftersom den är helt nödvändig för att få till lärande och därmed också förändring. Analys och reflektion är inte bara viktiga ingredienser i utredningsarbete utan också generellt i arbetet med att stödja elevernas lärande, utveckling och välmående. När vi analyserar och reflekterar tillsammans skapar det en gemensam förståelse för behov. Det ger även möjlighet att fatta välgrundade beslut. Vi behöver alltså lära innan vi startar med att göra. När vi avsätter tid för att lära ökar chansen att vi lyckas få in ett salutogent perspektiv och att vi kan arbeta med främjande faktorer. Utan det gemensamma lärandet finns istället risken att tänket om anpassningar går över styr utifrån ett bristfokus.

Analys och reflektion är också viktiga delar i att arbeta utifrån ett vetenskapligt förhållningssätt där vi ständigt prövar, omprövar och kritiskt granskar vår verksamhet och om det vi gör leder till det vi önskar. Det gäller ledning & stimulans såväl som arbetet med extra anpassningar och särskilt stöd.

Hur går dina tankar om arbetet med ledning och stimulans, extra anpassningar och särskilt stöd som en del av skolans samlade uppdrag utifrån ett helhetstänk?

Vad i organisationen där du arbetar gynnar respektive hindrar/försvårar det samlade uppdraget och ett helhetstänk?

Det har blivit dags för mig att knyta ihop den här bloggserien. Min förhoppning har varit att sätta igång dina tankar om utredningsarbete generellt och stödmaterialet från Skolverket & SPSM mer specifikt. Tanken har varit att bidra till att lyfta fram de delar som är särskilt angelägna att utveckla och ta fasta på för att utgreningar ska kunna göra skillnad.

Jag hoppas att du har fått funderingar och idéer om hur du skulle vilja gå vidare för att utveckla arbetet i den verksamhet där du arbetar för bidra till utredningar som gör skillnad på riktigt och för att bidra till ett ökat helhetstänkande. Var ska man börja då? Ja, kanske med gemensam reflektion.

Vilka är styrkorna i utredningsarbetet där du arbetar?

Vilka är utvecklingsområdena?

Vad blir nästa steg?

Kanske kan du använda figuren nedan för att markera och ringa hur styrkor och utvecklingsområden ser ut kopplat till de delar blogginläggen handlar om? För dig som vill ha figuren finns den i en utskriftsbar version här. Vill du istället ha den i original hittar du den här.

Om du har haft någon nytta av de här blogginläggen – kommentera gärna. Det är intressant för mig att höra hur tankarna landar hos er som läsare.

Lycka till i ditt fortsatta arbete!

/AnnaBe

P.S Vill du inte missa kommande inlägg? Se till att prenumerera på bloggen!