Språket som förändringsverktyg

Spelar det någon roll vilka ord och begrepp vi använder i skolans (elevhälso-) arbete? Är det egentligen viktigt vilka ord vi väljer? Eller är det bara ord som ord?

I höstas ställdes frågan på Facebook i gruppen Forum specialpedagogik om ordet elevärende fortfarande används i skolors (elevhälso-)arbete och hur det i så fall påverkar eleven i fråga och alla oss som arbetar runt eleven. Någon person kommenterade och tyckte inte att det  spelade någon roll eftersom ”det är ju bara ett ord” medan andra hade uppfattningen att det faktiskt spelar roll.

Själv är jag övertygad om att språket och de ord vi använder spelar stor roll. De kan vara helt avgörande i skolans arbete, inte minst i det arbete vi ofta kallar elevhälsa. Och inte minst när vi vill åstadkomma förändring.

Där jag har arbetat har vi använt språket som ett av våra viktigaste verktyg i skolans arbete med elevhälsofrågor. Vi har inspirerats av systemteoretiska tankegångar om språket som informationsbärare – det vill säga att språket påverkar hur vi uppfattar att något är. I sin tur påverkar vår uppfattning av hur något är också de handlingsalternativ och lösningar vi ser som möjliga. Jag ska ge några olika exempel.

Exempel 1

När vi pratar om elever med svårigheter brukar detta begrepp förknippas med ett kategoriskt perspektiv där svårigheterna i första hand förstås som individbundna, det vill säga att de finns hos/inom eleven. Utifrån ett sådant perspektiv kommer också de insatser/åtgärder som vi arbetar fram säkerligen i störst utsträckning riktas direkt mot eleven. Genom att förändra språket, att byta med mot i och istället prata om elever i svårigheter tydliggörs en annan innebörd. Begreppet sammankopplas med ett relationellt perspektiv där svårigheter förstås relationellt. Det innebär att svårigheterna uppstår i ett sammanhang, i elevens möte med lärmiljön. Givetvis kan vi inte säga att begreppen som används helt och hållet avspeglar en persons perspektiv på svårigheter, men vi kan använda dessa olika begrepp för att skapa medvetenhet och för att åstadkomma förändringar. När vi börjar prata om elever i svårigheter ökar chansen att de lösningar och anpassningar vi ser som nödvändiga riktas mot lärmiljön och att göra den mer tillgänglig för eleven. Detta ökar chansen till förändring och utveckling eftersom fokus öppnar upp för våra egna påverkansmöjligheter.  

Exempel 2

Låt oss ta det viktiga ämnet som handlar om frånvaro – närvaro. I det förebyggande arbetet behöver vi uppmärksamma elevers frånvaro. Det innebär att vi fokuserar på hur många elever som är frånvarande och i vilken utsträckning. Vi kartlägger riskfaktorer som leder till frånvaro och försöker hitta vägar att minska dessa. Det här arbetet är oerhört viktigt, men inte tillräckligt. Vi måste också rikta blicken mot det som på sikt kan bidra till att frånvaro inte alls uppstår. Till det tar vi språket till hjälp för ett fokusskifte och utgår från begreppet närvaro. Istället för att fråga ”Hur stor frånvaro har eleven?” kan vi fråga om hur stor närvaro eleven har. ”När var eleven närvarande i skolan senast?” ” Vad kommer det sig att eleven kom till skolan då?” Svaren på frågorna kan ge oss ledtrådar som vi behöver för att främja närvaron ytterligare. När vi byter fokus till närvaro kan vi rikta blicken mot de faktorer som gynnar och främjar närvaro,   ett sätt att öka närvaron är att  stärka dessa faktorer. Det vi fokuserar på tenderar att växa.  Så om vi vill få till en förändring behöver i ha allra mest fokus på det vi vill uppnå.

Exempel 3

För några år sedan tog jag och mina kollegor klivet att utveckla skolans elevhälsoarbete –från ett i första hand åtgärdande arbete till ett mer främjande och förebyggande arbete. De flesta som har hört talas om detta förknippar nog det med EHM – elevhälsomötet. Och just den språkliga benämningen är viktig. Vi lämnade EHT bakom oss och kallade vårt arbete för EHM istället.  Det är inte bara fråga om ordväxling utan framför allt om att markera att vårt nya sätt att arbeta handlar om något annat än det vi gjorde innan. Med namnbytet ville vi signalera något nytt. Att elevhälsoarbete, i enlighet med styrdokumenten, är ett gemensamt ansvar utifrån ett gemensamt uppdrag, att det handlar om att åstadkomma ett tvärprofessionellt lärande och så vidare. Med orden följer föreställningar om dess innebörd. Arbetet inom och kopplat till EHT var starkt knutet till just föreställningar om hur arbetet ska gå till, vem som ansvarar för vad och vad det ska innehålla. Jag är övertygad om att skiftet från benämningen EHT till EHM hjälpte oss att skapa nya föreställningar om vad elevhälsoarbete egentligen innebär, i enlighet med beskrivningen ovan.

Exempel 4

Låt mig avsluta där jag startade – kring begreppet elevärende. Vilka föreställningar kommer med det begreppet? Ja, det ser säkert olika ut, men för mig är det starkt förknippat med traditionellt elevvårdsarbete. Med det menar jag ett arbete som regleras av rutiner eller arbetsgångar och där själva ”byråkratin” blir viktiga delar. Denna del omfattas enligt mig av regler och rutiner kring dokumentation, information och ansvar – där görandet står i förgrunden. Jag väljer att ta hjälp av forskning (se referenser nedan) för att förklara hur jag menar. Forskningen  visar

• att skolor har tydliga men ibland krångliga, formaliserade ärendegångar för arbetet med elevhälsofrågor och att dessa leder till att det kan ta väldigt lång tid mellan ”upptäckt” och ”insats”,
• att arbetet på elevhälsoteamsmöten till stor del handlar om att fördela ansvar och fatta beslut om vilka insatser som ska genomföras, utan ordentlig tvärprofessionell analys.
• att elevhälsoteamens möten ofta har individer i fokus och att varje möte har så många elever att hinna med att det endast finns några minuter per elev till förfogande.
• att föreställningen om vad elevhälsoteamens möten är till för är mer det ovan beskrivna än att åstadkomma ett tvärprofessionellt lärande.

Skollagen och andra styrdokument pekar i en annan riktning. Vi vet till exempel att vi ska samverka och att vi ska arbeta mer främjande och förebyggande. Vi får vägledning om att detta handlar om att åstadkomma ett tvärprofessionellt lärande, där våra olika perspektiv tas till vara för att förstå hur sambandet mellan lärande och hälsa, samt lärmiljön påverkar elevers förutsättningar att utvecklas och lära.

Min största invändning mot att använda begreppet elevärende för att beskriva det här arbetet är att det är så starkt förknippat med den typen av arbete som många skolor vill komma bort ifrån och där lärandet tappas bort. Återigen vill jag använda språket som förändringsredskap för att förtydliga förskjutningen – från görande till lärande. I lärandet finns givetvis också krav på görande där t ex dokumentation är en del. Men i det här fallet handlar det mer om att se elevhälsoarbete, inte bara som en del av en skolas arbetsorganisation,  utan också som en del av utvecklingsorganisationen. För att markera den skillnaden föredrar jag att prata om elevhälsofrågor. På Wikipedia kan vi läsa att fråga betyder ”en språkhandling avsedd att frambringa information”. Detta stämmer med mina föreställningar om lärande i elevhälsoarbetet. Oavsett om vi pratar om en enskild elev, en elevgrupp eller lärmiljöer blir information om till exempel nuläge, önskat läge, hinder, möjligheter med mera viktiga ledtrådar och en förutsättning för arbete och analys – för att förstå samband, sammanhang och helhet.  Inom systemteori definieras information som ”nyhet om skillnad”. Information ger alltså möjlighet att upptäcka de skillnader som kan göra skillnad och kan på så sätt leda till kunskaper som stöd för att planera fortsatt arbete . Min erfarenhet är att begreppsbytet från elevärende till elevhälsofråga kan stötta en förändrad riktning i enlighet med styrdokument och riktlinjer i praktiken. 

Spelar det någon roll vilka ord och begrepp vi använder?

Jag har redan varit tydlig med mitt svar på frågan. Med hjälp av språket kan vi rikta blicken åt olika håll och tydligt signalera olika saker vilket gör språket till ett kraftfullt verktyg i arbetet med (elevhälso-) frågor.  Elevhälsoarbete handlar ju om att åstadkomma förändring och utveckling för att främja elevers hälsa, lärande och utveckling på olika sätt. Därför måste vi noggrant välja det språk – de ord och begrepp som kan leda till förändring. Om vi vill åstadkomma något nytt som vi tidigare inte har haft eller få till en förändring som tidigare inte kommit till stånd behöver vi inse att vi inte kan fortsätta i samma gamla hjulspår och göra på samma sätt. Vi måste börja göra på något nytt sätt för att få ett nytt resultat.  För mig innebär det ibland också att se språket som en handling och använda ett nytt språk.  Magnus Erlandsson, lektor vid Malmö Universitet och en av forskarna i IFous-projektet Inkluderande lärmiljöer, lyfter fram språkets roll i skolutveckling. Språket kan vara en del av ett gemensamt kognitivt paraply och främja skolutveckling om vi utvecklar ett gemensamt språk och en gemensam förståelse för innebörden i det vi vill åstadkomma.

Ett enda litet ord eller begrepp i sig och på egen hand kanske inte gör den stora skillnaden.  Men om vi inser vilken roll orden kan spela i en kontext och om vi i samspel och dialog använder språket på ett medvetet sätt kan vi ta vara på dess potential som förändringsverktyg.

/AnnaBe

Referenser

Backlund, Å. (2007). Elevvård i grundskolan – Resurser, organisering och praktik. (Doktorsavhandling, Rapport i socialt arbete nr 121). Stockholm: Stockholms

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara