I mitt förra blogginlägg skrev jag om faktorer som hindrar det främjande och förebyggande elevhälsoarbetet utifrån en studie av bland annat Åsa Backlund där en av dessa faktorer handlar om föreställningar och förväntningar. I det här inlägget spinner jag vidare på det temat utifrån budskapet i bilden nedan:
Jag är ganska övertygad om att de föreställningar, tankar och idéer vi har om elevhälsoarbete påverkar hur vi får till arbetet i praktiken. I det här inlägget skriver jag om några av dessa idéer eller föreställningar som jag uppfattar blir ett direkt hinder i arbetet med att skapa elevhälsoarbete i linje med styrdokumentens skrivningar. Föreställningarna är ibland uttalande, men kan också vara omedvetna eller förgivettagna.
Det som fick mig att göra slag i saken och sätta de tankar jag har om detta på pränt var en artikel i Lärarnas tidning den 1 februari ”Lärare vill ha mer konkret hjälp av elevhälsan”. Artikeln beskriver en studie om elevhälsa där fokusgrupper samt enkäter använts för att undersöka hur lärare uppfattar samarbetet med elevhälsan. Maja Johansson Gaimer, lärare på Sjukhusskolan vid Linköpings universitetssjukhus och Susanne Kreitz-Sandberg, lektor i pedagogik har genomfört studien där resultatet visar att lärare upplever att samarbetet med elevhälsans professioner inte alltid fungerar. Lärare
- känner sig inte lyssnade på.
- tycker att deras kompetens inte tas tillvara.
- anser att de metoder och lösningar som elevhälsan föreslår upplevs som för teoretiska och inte överensstämmer med de behov lärarna ser och har.
Maja Johansson Gaimer ger i artikeln råd till skolor där samarbetet inte fungerar:
”Att lärarna fortsätter att hävda sin rätt till hjälp, men också själva tar större ansvar för att informera om vilka resurser de vill ha och behöver. Sen tycker jag att elevhälsan måste ut i klassrummen. Se hur det ser ut innan de ger förslag på åtgärder.”
Resultatet är beklämmande. Jag hade hoppats att vi hade kommit lite längre 2018. Men det som gör mig allra mest bekymrad är att de föreställningar vi har om elevhälsa och elevhälsoarbete är så in i bänken cementerade att till och med forskning till viss del har dessa som utgångspunkt i resonemang kring hur arbetet ska kunna utvecklas.
Vad menar jag med detta? Jo, att det finns ingjutna föreställningar om elevhälsoarbete. Vad det är, hur det går till samt vem som ansvarar för vad. Jag ser hur dessa föreställningar till viss del sätter upp hinder och begränsar vad vi ser som möjligt. Så vilka är då dessa föreställningar? Några av dem skulle kunna beskrivas så här:
- Elevhälsoteam och lärare ses som två separerade enheter som till stor del arbetar var för sig
- EHT-mötet är arenan där elevhälsoarbete sker
- Elevhälsoteamet arbetar med (vissa, många, några) frågor på egen hand
- Elevhälsoarbete är något som sker vid sidan av lärandeuppdraget
- Elevhälsoarbete sker när problem har uppstått
- Elevhälsoarbete handlar om görandet
Låt mig beskriva dessa, en i taget.
Elevhälsoteam och lärare ses som två separerade enheter som till stor del arbetar var för sig.
I ovan nämnda artikel står att lärarna ska fortsätta att hävda sin rätt till hjälp och att informera om vilka resurser de vill ha och behöver. För mig är detta uttalande ett exempel på föreställningen om lärare och elevhälsa som två separerade enheter och att arbetet sker var för sig där lärare kan ”beställa” stöd och resurser från elevhälsan eller att elevhälsan levererar förslag. Och ja, så ser det ut på en del håll. Utifrån den föreställningen är det inte konstigt att rekommendationen blir att lärare ska stå på sig och att elevhälsans professioner borde vara mer ute i verksamheten för att förstå och för att kunna föreslå rätt sorts stöd. I en praktik som utgår från den här föreställningen är det lätt att hamna i motsättning och avstånd där det handlar om vilken ”enhet” som ska ha tolkningsföreträde. Hur skulle det bli om vi istället såg personalen runt eleverna i en klass eller på en skola som en enhet oavsett om professionen hör till elevhälsan eller om det handlar om lärare?
EHT-mötet är arenan där elevhälsoarbete sker
Det finns en stark föreställning om att elevhälsans arbete till stor del sker på EHT-möten, många gånger utan lärare. I avsnitt #83 av Hjärnpodden intervjuas Ingrid Hylander om elevhälsofrågor och pratar om att innehållet på EHT-möten behöver förändras. Hylander menar att det inte räcker att ha ett individfokus utan på dessa möten borde fokus också vara på frågor av mer förebyggande och främjande karaktär. Just EHT som begrepp är nog det allra mest förankrade begreppet i svenskt elevhälsoarbete vilket också bidrar till att forskare, som Ingrid Hylander, säger att själva EHT-mötet behöver förändras. Men tänk om själva fenomenet med EHT-möten begränsar mer än skapar möjligheter? För vad skulle hända om vi inte hade EHT-möten alls? Vad skulle kunna bli möjligt om vi skapar nya arenor för elevhälsoarbete istället för att förändra innehållet i befintliga?
Elevhälsoteamet arbetar med (vissa, många, några) frågor på egen hand.
Den här föreställningen är nära sammankopplad med den förra och jag har hört om många skolor som gör just den förändring som Ingrid Hylander förespråkar där man bestämmer sig för att förändra EHT-mötet så att tid även ägnas åt mer övergripande frågor för att styra bort från individnivå i ett åtgärdande skede. I avsnittet av Hjärnpodden föreslår Hylander att elevhälsan skulle kunna ägna sig åt frågor som ”Vad behöver vi för att förebygga stress, frånvaro osv?” Dessa justeringar kan förändra innehållet i det elevhälsoarbete som sker på EHT-möten vilket är bra. Men jag undrar – vilket arbete kan och ska elevhälsan ägna sig åt på egen hand utan lärare egentligen? Hur påverkar det ansvaret mellan professionerna? Denna fundering leder vidare till nästa föreställning.
Elevhälsoarbete är något som sker vid sidan av lärandeuppdraget
De tidigare föreställningarna kan sägas mynna ut i det här fjärde exemplet. Elevhälsoarbete är något som sker parallellt med lärandeuppdraget och inte helt och hållet knyts till det arbete som sker utifrån läroplanen i det konkreta arbetet med eleverna. Även om ingen räcker upp handen och direkt uttalar att elevhälsoarbete och lärandeuppdrag är två skilda saker så blir det tyvärr en konsekvens av den praktik som finns på många håll idag. De system vi har skapat leder till att vi har svårigheter att få uppdragen att hänga ihop med varandra. Men handen på hjärtat, vilka elevhälsofrågor hör inte till lärandeuppdraget och kan ske vid sidan av?
Elevhälsoarbete sker när problem har uppstått
Att skolor mer eller mindre är fast i ett åtgärdande arbete när problemen redan har uppstått är ett faktum om vi kikar på granskningar och forskning om elevhälsans arbete. Glädjande nog försöker många skolor förändra sitt sätt att arbeta och det finns också skolor som har lyckats förflytta sig till ett mer främjande och förebyggande arbete där vardagsarbetet inte i första hand kännetecknas av brandkårsutryckningar. Men det finns ändå en föreställning om att elevhälsans kompetens behövs först när det har uppstått ett problem eller dilemma. Det innebär att elevhälsan ”kopplas in” när lärare inte hanterar arbetet på egen hand. På en del skolor kan lärare då anmäla ärenden till elevhälsan och på andra skolor finns system med t ex öppet hus dit lärare kan vända sig när det finns behov av stöd. Men på vilket sätt stödjer dessa rutiner och system ett främjande arbete? Och hur hänger den föreställningen ihop med uppdraget att skapa goda lärmiljöer för alla elever?
Elevhälsoarbete handlar om görandet
Den här föreställningen innebär att fokus i arbetet handlar om ”hur”. Det innebär att vi tänker att de frågor som ska stå i fokus när vi möts kan formuleras som…
”Hur ska vi göra?”
”Vilka insatser ska planeras?”
”Vilka åtgärder behövs?”
Att bestämma hur är helt avgörande i arbetet med elevhälsa. Det är hur som tar oss vidare och som minskar glappet mellan ett nuläge och ett önskat läge. Men om vi enbart hamnar i diskussioner om hur finns risken att våra beslut inte leder vidare i önskad riktning. Om vi istället skulle utgå från att lärande är grunden för förändring och att vi behöver förstå utifrån ett helhetsperspektiv samt med hjälp av en tvärprofessionell analys – skulle då vår träffsäkerhet i att hitta fram till lösningar kunna öka?
Konsekvenser av invanda föreställningar
Kan det vara så att vi har svårt att få till ett ”nytt” arbete med elevhälsa så länge vi är kvar i ovanstående föreställningar? Om vi låter ovanstående utgångspunkter ligga till grund för den organisation, de rutiner, forum vi skapar? Jag tror att det är så. Om vi verkligen vill förändra praktiken behöver vi förändra vårt sätt att tänka eftersom tänkandet påverkar vad vi ser som möjligt att göra. Det handlar inte om finjusteringar eller förändringar inom rådande system, det som med systemteoretiska termer kallas förändring av första ordningen. Det handlar istället om att vi behöver förändra hela systemet och tänka om elevhälsa på ett annat sätt, en förändring av andra ordningen. Därför skulle jag önska att vi kastar upp det här med elevhälsoarbete i luften. Att vi frigör oss från tidigare föreställningar och därmed också tidigare tillvägagångssätt, sådant som faktiskt kanske håller oss tillbaka och får oss att fastna och inte röra oss tillräckligt fort i önskad riktning.
Vad skulle kunna bli möjligt om vi släppte invanda föreställningar och istället utgick ifrån att elevhälsoarbete
- är kopplat till lärandeuppdraget?
- är ett gemensamt ansvar där tillsammans och samverkan är ledord?
- är något ständigt pågående för att skapa förutsättningar lärande, utveckling och välmående i skolan?
- innebär att åstadkomma lärande som grund för förändring?
Jag är väl medveten om att de flesta skulle skriva under på punkterna ovan. Men det handlar inte om vad vi tycker låter bra eller vad vi vill ska bli. Det jag efterfrågar är att dessa föreställningar på riktigt blir utgångspunkt för att diskutera hur praktiken ska se ut.
Utifrån föreställningarna ovan går det därför inte att ducka för frågan vad som skulle kunna hända om vi tog bort EHT-mötet som företeelse. Vad skulle hända om vi istället skapade forum för lärare och elevhälsans professioner där man gemensamt kan arbeta med och lära utifrån frågeställningar kopplade till lärandeuppdraget? Där vi tar vara på den samlade kompetens som elevhälsans professioner och lärare har tillsammans för att synliggöra och analysera behov på individ-, grupp- och skolnivå? Där vi skapar utrymme för att få ett helhetsperspektiv utifrån sambandet mellan lärande och hälsa? Där beslutet om hur behoven ska tillgodoses blir en gemensam angelägenhet? Och vilka konsekvenser skulle det få om arbetet skedde kontinuerligt och inte enbart när problem uppstått?
Min erfarenhet är att vägen till en förändrad praktik går via vårt sätt att tänka – de föreställningar vi har. Min erfarenhet är också att en förändrad praktik bjuder på nya möjligheter i arbetet med att skapa förutsättningar för lärande, utveckling och hälsa i skolan. Om du har läst mina tidigare blogginlägg känner du kanske till EHM – en främjande, förebyggande och lärande modell som är skapad just utifrån förändrade föreställningar om vad elevhälsoarbete innebär. Denna modell är ett sätt att arbeta, en variant av hur.
Så om vi släpper taget om gamla föreställningar och låter de ovan nämnda föreställningarna utgöra kompassriktning för ”hur” skulle vi kanske kunna hitta fram till fler varianter. Kanske skulle vi slippa höra samma visa om igen i olika granskningar, studier och artiklar om elevhälsa. Troligtvis skulle vi kunna nå mycket längre och komma fram till ett helt annat elevhälsoläge i Sverige.
/AnnaBe