Jag har träffat väldigt få specialpedagoger genom åren som har varit till hundra procent nöjda med sin arbetssituation. Otillfredsställelsen har till största delen handlat om att det inte har funnits tydliga riktlinjer eller uppdragsbeskrivningar för rollen. Att det finns en otydlighet kring vad det specialpedagogiska uppdraget syftar till, ska innehålla och hur det kan utformas bidrar till ett onödigt famlande i vardagsarbetet och till att kompetensen inte används till fullo. Det är väldigt vanligt att specialpedagogens och speciallärarens uppdrag blandas samman och att det är specialpedagogen själv som får ta fram sin uppdragsbeskrivning. Mina erfarenheter bekräftas av forskning (Möllås, Gustafson, Klang & Göransson, 2017) vilket jag har skrivit om tidigare här.
När vi arbetar runt elever i skolan strävar vi efter att ha ett relationellt eller systemteoretiskt perspektiv – att se eleven i ett sammanhang. Att inte bara titta på enskilda delar utan att försöka se och förstå helheten och hur de olika delarna i t ex lärmiljön påverkar elevens förutsättningar och behov. När vi ska prata om specialpedagogens uppdrag och roll behöver vi utgå från samma perspektiv. Vi behöver se till det sammanhang som specialpedagogen verkar i och vilka förutsättningarna är – utifrån ett relationellt och systemteoretiskt perspektiv.
Finns det förutsättningar för specialpedagogen att arbeta förebyggande och främjande?
Finns det förutsättningar för specialpedagogen att arbeta på grupp- & skolnivå för att utveckla skolans lärmiljöer?
Tyvärr tror jag att svaret många gånger är nej – åtminstone är det min erfarenhet. Förutsättningarna som påverkar möjligheten att arbeta främjande och förebyggande är många. De påverkas av till exempel både kompetens och kultur. Det verkar inte finnas tillräcklig kunskap om specialpedagogens uppdrag och kompetens hos t ex rektorer och huvudmän och skolkulturen är många gånger formad av historien där särskiljande specialundervisning var standard. I det här inlägget tänkte jag däremot fokusera på några organisatoriska och strukturella förutsättningar som jag tror sätter käppar i hjulet och som bidrar till att varje enskild specialpedagog får slita hårt och tyvärr utan tillfredställande förändrade resultat.
Jag tror nämligen att det som gäller elevhälsoarbete generellt även gäller specialpedagogik. De strukturer och den organisation vi har byggt upp är många gånger utformade på ett sätt som bidrar till att vi hamnar i det åtgärdande arbetet och ofta på individnivå. Ett exempel på det är när rutinerna är uppbyggda så att elevhälsa och lärare samverkar först när problemen har uppstått – oavsett om det sker på ett EHT-möte eller vid ett öppet hus. Forskning (Einarsson, 2011) bekräftar att elevhälsan generellt inte är organiserad för att kunna arbeta med problem på grupp- och skolnivå eller utifrån ett relationellt och förebyggande perspektiv. Jag tror att vi måste tänka precis likadant när det gäller det specialpedagogiska arbetet. Om vi hela tiden hamnar i det åtgärdande arbetet och/eller på individnivå måste vi bygga om vår struktur så att den blir kompatibel med och skapar förutsättningar för det arbete vi vill uppnå.
Att bygga om strukturerna var precis det vi gjorde på Bergsjöskolan. Både kring det övergripande elevhälsoarbetet när vi utvecklade EHM – elevhälsomötet, men också kring det specialpedagogiska uppdraget där vi arbetade fram rutiner, forum och dokumentationsverktyg som skulle leda oss mot det främjande och förebyggande arbetet och där specialpedagogen verkar även på grupp- och skolnivå för att utveckla skolans lärmiljöer. Detta har jag skrivit om bland annat här: GUP, DEALS, SPAM, SPIK.
Så hur skapar vi de organisatoriska förutsättningar och strukturer som gör det möjligt? Ja, det är ju inget specialpedagogen kan göra på egen hand för utan rektor hamnar arbetet lätt i en återvändsgränd. Men kanske kan det vara lättare att få med rektor på tåget eller att i arbetet tillsammans få till en förändring om vi fokuserar på och ser över den organisatoriska och strukturella nivån?
Att vi ska arbeta främjande och förebyggande för att kunna stödja alla elevers hälsa, lärande och utveckling samt anpassa lärmiljöerna till eleverna utifrån ett relationellt perspektiv är inget att orda om, så ser uppdraget ut. Men det är just detta som måste vara riktmärket för hur organisationen ska utformas och som i sin tur kan bidra till gynnsamma förutsättningar för specialpedagogens uppdrag. Det handlar egentligen om att börja i ”varför” och att låta svaren på den frågan styra ”hur” och ”vad”. Mer om detta kan du läsa här.
Så vilka delar i organisationen måste vi kanske bygga om ifall specialpedagogens kompetens ska tas tillvara på en organisatorisk nivå och för att kunna bidra till att skolans lärmiljöer blir mer tillgängliga utifrån alla elevers behov?
Min erfarenhet är att rutiner, mötesforum och verktyg är avgörande delar i strukturen och i det här arbetet. En viktig fråga att ställa sig och diskutera är:
- Hur matchar nuvarande rutiner det främjande och förebyggande arbetet samt arbetet på grupp- och skolnivå med att utveckla skolans lärmiljöer?
Ett sätt att få syn på svaret är att kartlägga det arbete som utförs idag – om det är åtgärdande, förebyggande eller främjande. (Givetvis måste vi vara överens om vad vi menar med de olika begreppen först.)
Om svaret på ovanstående fråga inte är tillfredställande finns det ett behov av att förändra och bygga en ny struktur. Ett omfattande arbete, men här är förslag på några frågor som kanske kan vara ett stöd för att börja i någon ände:
- Hur kan vi tydliggöra uppdraget (främjande, förebyggande, relationellt perspektiv osv) så att det finns en samsyn kring detta och så att det skapas en förståelse för hur organisationen tar form?
Hur kan vi skapa rutiner så att…
- specialpedagogen arbetar tillsammans med lärarna för att utveckla undervisningen kontinuerligt?
- arbetet med att följa upp ledning & stimulans, extra anpassningar och särskilt stöd sker systematiskt och som i ett led att utveckla och skapa tillgängliga lärmiljöer?
- den specialpedagogiska kompetensen blir ett stöd för lärarna att utveckla sin undervisning (ledning & stimulans, extra anpassningar och särskilt stöd)?
Vilka verktyg behöver vi för att…
- dokumentera arbetet med ledning & stimulans, extra anpassningar och särskilt stöd?
- dokumentera arbetet med att utveckla lärmiljöerna – undervisningen på gruppnivå?
- kunna utgå från det relationella perspektivet?
Forum
- Vilka forum behöver vi för att möjliggöra ovanstående arbete?
- Vilka ska ses?
- När?
- I vilket syfte?
Med det här inlägget ville jag rikta blicken till det sammanhang som specialpedagogen verkar i och de förutsättningar som finns då jag är övertygad om att det är avgörande för vad som blir möjligt. Jag vill komma ifrån att uppdraget som specialpedagog blir personberoende och avhängigt vilken kultur du har turen eller oturen att hamna i. Jag vill också bort ifrån att varje enskild specialpedagog ska behöva slita ihjäl sig för att få till en förändring av det specialpedagogiska uppdraget. Kanske kan vi lättare få till en förändring om vi höjer blicken till de organisatoriska förutsättningar som finns istället för att hamna i frågor på en annan nivå?
För om vi får till ovanstående rutiner, forum & verktyg blir det något annat än att den specialpedagogiska kompetensen enbart används i ett åtgärdande skede och på individnivå. Organisationen och strukturen kan då skapa de förutsättningar som krävs för ett mer främjande och förebyggande arbete på grupp- och skolnivå. Jag är övertygad om att vi måste börja i den här änden om det inte ska hänga på varje enskild specialpedagog.
Dessutom vet jag av erfarenhet att en sådan struktur leder till förändring och utveckling där skolans lärmiljöer kan bli mer tillgängliga på sikt och att arbetet på individnivå kan minska. Och det tror jag att de flesta rektorer skulle säga ja till.
Låt 2018 bli det år då vi tillsammans och på olika håll runt om i landet riktar ljuset mot förutsättningar för förändring och bygger om det specialpedagogiska uppdraget på riktigt!
/AnnaBe