Spelar en specialpedagog roll? Kanske är det en ickefråga och den viktiga frågan är istället vilken roll specialpedagogen spelar och för vem? För enskilda elever? Grupper av elever? För skolan som helhet?
I studien ”Specialpedagogens/speciallärarens arbete i den dagliga skolpraktiken: En analys av sex fallstudier” (Möllås, Gustafson, Klang & Göransson, 2017) synliggörs otydligheten kring det specialpedagogiska uppdraget. I senaste numret av tidskriften Specialpedagogik (6/2017) finns artikeln Yrket tar form i skolverkligheten där Gunvie Möllås intervjuas om studiens innehåll och slutsatser. Det som blir tydligt är att en specialpedagog gör väldigt många olika saker och vad som görs påverkas av var arbetet sker – i vilken kommun och på vilken skola eller i vilken verksamhet.
Det går alltså inte att ge ett entydigt svar på min inledande fråga – vilken roll specialpedagogen spelar och för vem – utan det beror således på var du arbetar och vad du gör på jobbet. Studien visar att specialpedagogen på många håll ägnar sin tid åt undervisning av enskilda elever men också mindre grupper och helklasser. Andra arbetsuppgifter som är vanliga är bland annat arbetet med sociala relationer, konflikthantering, utredningsarbete och dokumentation samt anpassning av uppgifter och prov. Däremot förekommer skolutvecklingsarbete, som ingår i specialpedagogens kompetens, bara i begränsad omfattning och för en del specialpedagoger inte alls. Spretigheten i arbetsuppgifterna innebär att specialpedagogen spelar roll på olika sätt och min inledande frågeställning är därför högst relevant.
När en specialpedagog främst arbetar med enskilda elever eller små grupper av elever blir specialpedagogens påverkan på just individ- eller gruppnivå. När jag själv har arbetat med elever, enskilt och i grupp har de flesta elever upplevt det som positivt att få stöd och hjälp. Personligen har jag många gånger känt en tillfredställelse i detta arbete. Till stor del beror det på att den nära elevkontakten och att få se stjärnögon tändas är som ett beroendeframkallande bränsle. Att få göra skillnad, även om det bara är för en enda elev, gör arbetet meningsfullt. Trots dessa positiva inslag har jag samtidigt känt en viss otillfredsställelse i den här typen av arbete. Känslan har inte alls något med eleverna i sig att göra utan vad detta arbete innebär strukturellt för skolan.
Det som händer när den specialpedagogiska kompetensen enbart används på det här sättet är att den inte används effektivt och för att utveckla och förändra skolan så att färre elever på sikt ska slippa att hamna i svårigheter och i behov av enskilda stödinsatser. Det här inlägget syftar inte till att förkasta enskilda stödinsatser, undervisning en-till-en eller i smågrupper eller att elever har individuella förutsättningar. Det här inlägget vill problematisera specialpedagogens uppdrag, precis som jag har gjort tidigare i bloggen, med syfte att kompetensen används både effektivt och klokt även i ett långsiktigt perspektiv och utifrån ett relationellt synsätt – där skolan som helhet behöver utvecklas för att kunna möta olika elevers behov. Vi behöver tillgodose enskilda elevers behov av stödinsatser samtidigt som vi utvecklar skolan att bli bättre på att möta alla elever.
Personligen har jag som specialpedagog fått möjlighet att arbeta med skolutveckling i väldigt stor utsträckning. Jag har fått erfara att när den specialpedagogiska kompetensen används för att utveckla skolan för alla elever så kan det påverka skolans inkluderingskapacitet och tillgänglighet. Utifrån denna erfarenhet och synsättet att skolan ska kunna möta alla elever blir det för mig ännu mer meningsfullt att få spela roll för skolan som helhet. Genom att specialpedagogen får möjlighet att spela roll på ett övergripande plan – organisatoriskt och på skolnivå, kan det påverka alla elevers möjlighet att utvecklas, lära och må bra i skolan – vilket betyder att det även är gynnsamt för de elever som är i störst behov av stöd. Det handlar om att skapa en skola som har kapacitet att möta alla elever.
Eftersom specialpedagogens kompetens används på så olika sätt runt om på landets skolor påverkar det likvärdigheten som blir låg. En väg för att förändra det här och som lyfts fram i artikeln ovan är att öka rektorers kunskap och medvetenhet om specialpedagogik, men också om specialpedagogens och speciallärarens olika utbildningar. Detta är något som jag helt och hållet instämmer i eftersom det är rektor som ger mandat och har det yttersta ansvaret för hur den specialpedagogiska kompetensen tas tillvara i organisationen. Om likvärdigheten ska öka behöver rektorer denna kunskap redan i rektorsutbildningen. Det behöver också finnas kunskap på huvudmannanivå så att varje rektor kan få stöd i att ta tillvara den specialpedagogiska kompetensen utan att det blir upp till varje enskild rektor. För att huvudmännen i sin tur ska få stöd i det här arbetet behöver dessa frågor uppmärksammas och förtydligas nationellt.
Att bidra till att specialpedagogen spelar roll för skolans utveckling är en hjärtefråga och som jag har valt att engagera mig i, bland annat tillsammans med fem andra specialpedagoger i tankesmedjan Specialpedagoger för skolutveckling. Vi hoppas på att kunna göra våra röster hörda samt bidra till förändring på sikt.
Men givetvis behövs många röster och vi behöver vara fler som drar åt samma håll. Därför är jag också glad att få vara en del av en unik utbildningsdag till våren 2018 som heter just Specialpedagogen spelar roll där specialpedagoger får möjlighet att komma samman och bli stärkta i att driva det skolutvecklande uppdraget vidare. Tillsammans kan vi göra skillnad!
/AnnaBe
SparaSpara