Specialpedagogen en konservator eller generator?

I min roll som specialpedagog får och har  jag olika uppdrag. Lite då och då efterfrågas jag i verksamheten, inte utifrån min specifika kompetens, utan för att jag är en extra person och för att den ordinarie undervisningen inte kan tillgodose elevens behov av stöd så som den är utformad eller för att läraren i stunden inte räcker till. Det kan i dessa fall handla om att ta hand om en elev som fått ett utbrott eller som inte kan sitta still eller att reda ut en konflikt mellan några elever. Men det kan också handla om att undervisa en elev som inte hänger med i den ordinarie undervisningen.  I studien Samverkan – professionellas föreställningar på elevhälsoarenan av Ingrid Hylander finns beskrivningar som överensstämmer med mina erfarenheter:

…specialpedagogerna vill genom handledning bidra med ett förändrat förhållningssätt, medan lärare hellre ser specialpedagogen som en extra aktör på den pedagogiska arenan d.v.s. en aktör som gör samma sak som läraren skulle ha gjort om det fanns tid till det” (2011, s. 21).

I det här blogginlägget fortsätter jag resonemanget kring specialpedagogik som jag senast och nyligen skrev om här. I det här inlägget lyfter jag några tankar och fortsätter problematisera hur det specialpedagogiska uppdraget och rollen som specialpedagog används.

Historiskt sett är specialpedagogiken en särskiljande pedagogik. Elever kategoriseras och sorteras utifrån hur väl de passar in och klarar av att följa den ordinarie undervisningen. Det specialpedagogiska uppdraget har därför till stor del kommit att handla om att ”ta hand” om de elever som särskiljts från undervisningen. Tittar vi bakåt i tiden skulle man kunna uttrycka det som att specialpedagogiken har riktats mot några, eller vissa ”specialelever”.

Under våren lyssnade jag på en föreläsning med Eva Hjörne, professor i specialpedagogik vid Göteborgs Universitet, som ställde frågan om det idag kallas specialpedagogik eller inkluderande pedagogik.  Det senare rimmar bättre med en mer nutida benämning av det specialpedagogiska uppdraget enligt mig.

Ett nutida specialpedagogiskt uppdrag i linje med rådande riktlinjer vidgas till att omfatta och bidra till att öka skolans förmåga att möta och stödja alla elever, inte bara några få utvalda ”specialelever”. Ett nutida uppdrag riktas mot att forma och skapa goda inkluderande lärmiljöer där alla elever kan få sina behov tillgodosedda.

I ett nutida specialpedagogisk uppdrag blir det intressant att fundera över specialpedagogens roll. Att specialpedagogen kan ha i uppgift att arbeta med eleven utanför klassrummet eller individuellt, det är inte något som vi behöver kämpa för, den traditionen och det mönstret lever starkt vidare. Men frågan är vad den arbetsuppgiften gör med eleven och skolan? Leder den till utveckling eller bidrar den snarare till att konservera undervisningen och förklara eleven som problemet?

Utifrån mina erfarenheter har jag sett att det finns en risk med det stöd som jag ibland ger elever. Visserligen kan stödet hjälpa eleven en liten bit framåt i sin utveckling, men så länge undervisningen förblir oförändrad kommer svårigheterna troligtvis att bestå. Av samma anledning kommer eleven att behöva fortsatt ”stöd” av någon annan, exempelvis specialpedagogen. På så vis kan man säga att det finns en risk att specialpedagogen i det här fallet bidrar till en lärmiljö som konserveras. Giota, Berhanu & Emanuelsson (2013) bekräftar  i Pedagogisk och organisatorisk differentiering – konsekvenser för elevers delaktighet och lärande mina tankar:

Förekomsten av speciallärare kan emellertid legitimera en pedagogik som i sig är selektiv och som inte behöver inkludera elever i svårigheter. Förhållandet att speciallärare arbetar enskilt i avskiljda (special-) klasser och/eller grupper riskerar med andra ord att både legitimera och konservera en pedagogik i de vanliga klasserna, där man inte behöver bekymra sig om att inkludera elever som är i svårigheter.

Innan jag går vidare vill jag poängtera att jag inte är emot att elever behöver enskilt stöd och ibland av någon annan än ordinarie lärare. Men jag är emot att stödet utformas på ett sätt som konserverar lärmiljön och förlägger problemet hos eleven.

Jag är för att alla elever får det stöd de behöver. Jag vill också verka för att specialpedagogiskt stöd snarare blir som en generator som breddar den ordinarie pedagogiska miljön till att bli skickligare och skickligare på att möta alla elever.  För att kunna generera sådana inkluderande lärmiljöer behöver specialpedagogrollen användas på ett medvetet sätt. Giota, Berhanu & Emanuelsson (2013) menar att samverkan mellan specialpedagoger och lärare är nödvändig:

En tydligare inkluderande undervisning kräver i stället att specialpedagoger och andra lärare samverkar…(s. 290)

…den specialpedagogiska verksamheten i högre grad än idag integreras i skolans ordinarie pedagogiska arbete. Frågan är dock hur en sådan individualiserad och inkluderande specialpedagogisk praktik kan se ut. (s. 291)

För att kunna möta och stödja alla elever är samverkan för mig och mina kollegor en självklarhet. Sedan flera år tillbaka arbetar vi utifrån en modell för elevhälsoarbete (EHM) där elevhälsans personal och den pedagogiska personalen kontinuerligt och strukturerat arbetar förebyggande och främjande kring alla elever och klasser. Förutom EHM försöker vi dessutom forma det specialpedagogiska uppdraget på ett sätt som

• gynnar alla elever
• i första hand riktas mot att skapa inkluderande lärmiljöer
•  är främjande och förebyggande.

För att inte riskera att specialpedagogen blir den där extra personen som enbart tillkallas akut eller när svårigheter uppstår har vi skapat en organisation med forum och rutiner för det specialpedagogiska uppdraget. Vi har bland annat

• DEALS (Dokumentation av Extra Anpassningar, Anpassningar i Lärmiljön & Särskilt stöd)
• SPAM (SPecialpedagog & ArbetslagsMöte)
• GUP (GruppUtvecklingsPlan)
• RT (Reflektionstid)
• SPIK (SPecialpedagog I Klassrummet)

Dessa delar i vår organisation  rimmar med ett nutida specialpedagogiskt uppdrag där specialpedagogens kompetens tas tillvara för att generera inkluderande lärmiljöer.

Vi har haft DEALS, SPAM, GUP och reflektionstid under ett par år, men har efter hand justerat innehåll och form. Inför hösten 2016 har vi skruvat lite extra på dessa delar för att ännu tydligare kunna bidra till att det specialpedagogiska uppdraget finns i skolans utvecklingsorganisation och för bidra till kollegialt lärande som i sin tur kan leda till ökat lärande för skolans elever.

Är du nyfiken på att veta mer? Håll utkik under läsåret då jag planerar att blogga om respektive del i vårt försökt till en inkluderande organisation där specialpedagogen är mer som en generator än konservator!

/AnnaBe