För andra året i rad har jag varit i Kambodja med Teachers Across Borders (TAB) tillsammans med 13 TAB-kollegor från England, USA och Sverige för att arbeta med kambodjanska lärare på skolor i Siem Reap. För andra året i rad har jag fått uppleva den mäktiga kraft och glädje som det innebär att samla människor som vill bidra med engagemang, erfarenheter och kunskap för att göra skillnad. För andra året i rad har jag fått se den skillnad Teachers Across Borders verkligen gör, inte enbart för de kambodjanska lärarna, utan för alla inblandade, så väl som elever, tolkar, TAB-lärare, tuk-tuk-förare, med flera.
Utifrån mitt perspektiv borde det vara en lång väntelista för att få åka med och arbeta med Teachers Across Borders. Men det är klart, det passar inte alla och är inte heller möjligt för vem som helst att åka iväg och arbeta i ett annat land under några veckor. Däremot är jag övertygad om att åtminstone alla vi tusentals personer som arbetar inom skolan i Sverige inser betydelsen av utbildning och kunskap för att kunna skapa en så bra framtid och värld som möjligt. Det gäller givetvis alla elever i Sverige men också i övriga delar av världen. Därför är det synd att Teachers Across Borders inte har särskilt många medlemmar än.
Att bli medlem kostar 200 kr/år som går direkt till de program som genomförs i Kambodja, Kenya och Burma. I år har ca 20 kambodjanska lärare deltagit i programmet. Varje lärare har ca 50 elever var i sin klass vilket innebär att ca 1000 elever får ta del av lärarnas kunskap och kompetens och på så sätt möjlighet till en bättre utbildning som en följd av Teachers Across Borders arbete. Nästa år tar lärarna emot en ny klass vilket innebär att 1000 nya elever berörs. Ja, du märker själv vilken spridning lärarnas kompetens kan få! Om Teachers Across Borders till exempel skulle få 100 nya medlemmar – vilket bara är en fjuttig del av alla som arbetar inom skolan skulle det innebära en möjlighet att göra stor skillnad för många elever och lärare under kommande år. Oavsett om du inte vill eller kan åka med och arbeta på plats med lärare i ett annat land så kan du göra skillnad ändå genom att bli medlem i Teachers Across Borders! Visst vill du bli en av de nya 100 medlemmarna? (Och självklart går det fint att bli medlem även om du inte arbetar inom skolans värld.) Du blir medlem genom att betala in 200 kronor till plusgirokonto: 57 25 44-5 eller swisha 1230593228. Glöm inte att skriva ditt namn på meddelanderaden. Du kan också gå in på hemsidan och fylla i dina uppgifter där!
Om du vill veta mer om hur arbetet med TAB i Kambodja går till så är det bara att fortsätta läsningen…
Coachning & workshops i Siem Reap 2016
2015 valde Teachers Across Borders en ny och mer coachande inriktning på arbetet med lärare på Kambodjanska skolor i Siem Reap. Då åkte vi iväg för att coacha kambodjanska lärare utifrån lektionsobservationer. Eftersom ordet coaching inte ens finns språkligt på Khmer var det inte helt enkelt och de kambodjanska lärarnas förväntningar överensstämde inte helt och hållet med hur uppdraget var utformat. Av den anledningen justerades uppdraget något inför 2016 för att passa och möta behoven på plats, men samtidigt hålla fast vid idéen om coachning som ett verktyg för utveckling. Jenny Kimming som är ansvarig för TABs program i Siem Reap har skrivit mer om det här.
Tanken med årets program var att finnas på plats i klassrummen för observationer med efterföljande coachande samtal samt att genomföra workshops som skulle ge lärarna möjlighet till verktyg och metoder för utveckling av undervisningspraktiken. Arbetet genomförs i team bestående av två TAB-lärare, en tolk samt 3-4 kambodjanska lärare. Flera team, inklusive mitt eget använde sig dessutom av modellering, där TAB-lärare undervisar en eller flera lektioner i ett kambodjanskt klassrum medan de kambodjanska lärarna intar rollen som observatörer.
Same same but different
För egen del arbetade jag på samma skola och med samma TAB-kollega och tolk som förra året vilket kändes fantastiskt roligt. Två av lärarna i vårt team från förra året deltog även i år och den här gången tillsammans med två nya lärare. Förhoppningen med det nygamla teamet var att kunna komma vidare och längre än sist då det inte kändes som om vi behövde börja om helt från början eftersom vi hade en grund från förra året att bygga vidare på.
Upplägg
Arbetet började med uppföljning av 2015 års arbete genom att vi träffade de lärare som ingick i förra årets team. Under året har vi haft kontakt genom Facebook och via de Skype-uppföljningar vi haft, så kallade checkpoints. Men att ses IRL igen var toppen!
Därefter hade vi en introduktionsdag där alla team träffas för att gå igenom upplägg, lära känna varandra, starta coachningprocesseen genom att ringa in utvecklingsområden och sätta mål för arbetet.
Det efterföljande arbetet genomfördes i teamen med två dagars workshop och tre dagar med klassrumsobservationer och coachande samtal. En av dessa dagar hade vi, som jag tidigare skrev, ombytta roller, så att jag och min TAB-kollega, undervisade medan fyra kambodjanska lärarna observerade.
Svenska TAB-lärare undervisar i kambodjanska klassrum
Att jag och min TAB-kollega Petteri skulle undervisa i klassrummen och de kambodjanska lärarna skulle observera oss var en idé som kom fram och bestämdes i slutet av vårt möte ena dagen där vi då skulle genomföra fyra lektioner dagen därpå. Väl tillbaka från skolan var det bara att sätta igång att förbereda lektioner i de ämnen lärarna önskat att vi skulle undervisa i. Tiden var knapp därför hade vi varken tid eller möjlighet att sätta oss in i vad eleverna redan kunde eller vad målet för lektionen var utan vi fick själva utforma och uppskatta vad som skulle vara rimligt.
På lärarnas önskemål skulle vi undervisa i geometri, i matematik för att lära eleverna att formulera egna matteproblem. Vi undervisade också om husdjur vilket ingår i den kambodjanska läroplanen och i läsning. Varje klass bestod ungefär av 45-50 elever och endast någon enstaka elev kunde engelska så vår tolk fick arbeta flitigt för att försöka förmedla mellan oss och eleverna.
Matematik – åk 1
Tidigare under programmet hade vi pratat med lärarna om att låta eleverna själva vara med och formulera matematiska problem, så att matte inte bara handlar om att utföra räkneoperationer. En av de andra lärarna som arbetar i åk 2 provade därför detta i sin klass för första gången dagen innan vi skulle undervisa och nu ville läraren i åk 1 att vi skulle göra detta med eleverna trots att hon inte riktigt trodde att eleverna skulle klara av det.
Lite kortfattat handlade lektionen om att vi skulle introducera hur man kan formulera matematiska problem genom att göra mattesagor. Vi modellerade både praktiskt och genom att rita och vi gjorde mattesagor tillsammans i helklass för att därefter låta eleverna prova på egen hand i par.
Lektionen gick inte så bra. Det var inte katastrof, men vi la oss på en alldeles för hög nivå och eleverna fick inte tillräckligt med stöttning utifrån sina förkunskaper. Det handlar inte enbart om matematiska kunskaper, det handlar också om de förmågor som vi ville att eleverna skulle utveckla och som kambodjanska lärare inte arbetar med aktivt med. Eleverna är exempelvis inte vana vid att formulera egna frågor och problem utan de är vana vid att svara på frågor. Dessutom blev de lite blyga inför de två lärare som stod och pratade på ett språk som de inte kunde förstå, och som skrev siffror som de inte kunde förstå (i Kambodja lär man sig de arabiska siffrorna först i åk 2) och som inte kunde interagera med dem direkt utan tolk.
Vid de efterföljande coachande diskussionerna fick vi feedback från de kambodjanska lärarna och vi fick även möjlighet att under en workshop arbeta med hur man kan arbeta vidare med just mattesagor för att nå fram till alla elever i denna klass. Vi kom till exempel fram till att vi behövde stanna kvar längre i att formulera problem utifrån konkreta situationer innan vi gick över till att omvandla mer abstrakta tal till en konkret mattesaga. Vi insåg också att eleverna behöver en ännu mer tydlig muntlig och visuell stödstruktur för hur en mattesaga kan utformas än vad vi erbjöd under vår lektion. Så med annorlunda stöttning var vi överens om att även dessa elever ska kunna göra egna mattesagor så småningom.
Husdjur – åk 2
I årskurs 2 var önskemålet att vi skulle undervisa om husdjur då det är något som ingår i den kambodjanska läroplanen. Men vad räknas egentligen som ett husdjur i Kambodja? För att ta reda på det startade vi lektionen med att berätta om våra egna husdjur samt att ta reda på vilka husdjur eleverna kände till och dessa skrev vi, eller rättare sagt tolken, upp i en tankekarta. Vi ville också ta utgångspunkt i elevernas förkunskaper om olika husdjur och i de frågor vi hoppades att de hade om sådant de ville lära sig mer om. Vi använde oss av VÖL (Vad Vet du? Vad Önskar du veta? Vad har du Lärt dig?). Eftersom eleverna är så många i varje klass ville vi också använda oss av par- och gruppdiskussioner för att låta fler elever komma till tals, än om kommunikationen endast skulle ske mellan oss lärare och en elev som svarar.
I den här klassen bestod utmaningarna, precis som i åk 1, av att eleverna aldrig fått möjlighet att ställa egna frågor, eller att kunskap allt som oftast innebär att repetera och upprepa något som läraren säger eller som de läst och att de endast en gång innan (dagen innan) arbetat i par och grupper. Vi visste att det skulle bli tufft, men valde ändå att testa dessa modeller och sätt att organisera undervisningen på. Lektionen blev ganska rörig och det underlättade inte att vi behövde överrösta eleverna i klassrummen bredvid för att överhuvudtaget bli hörda. Vi hade också svårt att göra oss förstådda när vi frågade vad elevern visste eller ville veta/lära sig om husdjur.
Lektionen blev trots allt ett lärtillfälle för både oss och våra kambodjanska kollegor som vi kunde diskutera vidare utifrån efteråt. Vi pratade bland annat om hur man kan lära eleverna eller skola in dem i par- och grupparbete och att det behöver stöd i hur ett grupparbete går till, vad man säger när man ska diskutera vad man exempelvis vet om ett ämne och så vidare. Det hade nog också varit en fördel om vi hade modellerat fler exempel utifrån ett enstaka husdjur och inte husdjur i allmänhet som verkade bli ogreppbart för eleverna. Vi var också eniga om att det kommer att ta tid att få eleverna och lärarna att ställa om från förmedling till dialog, där eleverna ges mer utrymme att tänka fritt utifrån exempelvis egna frågeställningar.
Geometriska former – åk 3
Den här lektionen handlade om att eleverna skulle lära sig att känna igen och beskriva några geometriska former. Många av momenten var praktiska där vi genom lek, fysisk aktivitet och hjälpmedel lärde oss känna igen formerna cirkel, rektangel, kvadrat och triangel. Dessa moment gick väldigt bra. Både eleverna och vi hade roligt och vi behövde inte tolken i lika stor utsträckning utan kunde kommunicera via kroppsspråk, hjälpmedel och aktivitet. Det moment som var svårast var när eleverna i par skulle beskriva likheter och skillnader mellan figurerna, som till exempel att triangeln har tre sidor medan kvadraten har fyra osv eftersom eleverna även i denna klass var ovana vid att arbeta i par och att på egen hand göra jämförelser.
Slutsatser från de kambodjanska observatörerna efter den här lektionen var att det var väldigt bra för eleverna att få möjlighet att lära teori genom praktik, genom rörelse och fysisk aktivitet som att till exempel eleverna fick gå runt och leta efter de geometriska figurerna i klassrummet. Och att när man har roligt, är det mer lustfyllt och enklare att lära sig!
Läsning – åk 6
I början av veckan hade vi diskuterat läsning med våra lärare. På den aktuella skolan och enligt den kambodjanska läroplanen verkar läsning i mångt och mycket handla om att avkoda och att lära sig avkoda (och skriva) även svåra ord. Vi pratade om att vi i Sverige har ett tydligt fokus på att både avkoda och att förstå och att vi undervisar i läsförståelse så att eleverna får redskap för att kunna förstå en text. Läraren i åk 6 ville därför att vi skulle genomföra en lektion där vi undervisade om lässtrategier. I en lokal bokhandel hittade vi en lämplig bok som passande nog var skriven både på Khmer och engelska. Vi valde att introducera lässtrategierna att förutspå och att ställa frågor med hjälp av spågumman och reportern. Vi visade bilder på en spågumma och en reporter och diskuterade vad dessa figurer gör och hur vi kan ta hjälp av deras ”strategier” när vi läser. Innan eleverna fick prova själva i grupper om tre modellerade vi hur dessa strategier kan användas under läsning. Vi hann bara med att låta eleverna prova lite grann, men trots att de aldrig tidigare hade blivit uppmärksammade på lässtrategier, kunde de både förutspå och ställa frågor under läsningens gång, även om de var lite trevande.
I den här klassen var eleverna vana vid att arbeta i grupper och de var inte heller blyga för oss och det fanns några elever som kunde lite engelska. Det gjorde att vi kunde gå runt under grupparbetet och höra hur de förutspådde och ställde frågor. Dessa faktorer samt att eleverna fick tillräcklig stöttning för att kunna prova på egen hand bidrog till att lektionen blev lyckad och att målet med lektionen uppnåddes.
Win-Win
Våra kambodjanska kollegor hade i princip aldrig observerat förut. De hade aldrig varit i varandras klassrum när undervisning pågår och därför inte heller sett varandra undervisa. Vi vann mycket på att genomföra dessa lektioner. Dels lärde vi oss mycket om vikten av att anpassa upplägget utifrån elevgrupp och kontext. Vi blev också varse den stora påverkan kulturella skillnader har och att vi i större utsträckning hade behövt släppa våra egna föreställningar om vad elever i åk 1 klarar av och istället sätta oss in i de kambodjanska ettornas situation och förförståelse. Dels tror jag att vi nådde fram till en mer jämlik relation mellan oss och de kambodjanska lärarna. Trots att vi TAB-lärare ser oss som jämlika så finns det en föreställning hos lärarna i Kambodja att vi som ”utländska” lärare kommer med mer och bättre kunskap och kompetens. När vi undervisade visade vi vår sårbarhet och ofullkomlighet. Vi är inga superlärare utan precis som de flesta andra lärare lyckades vi bra med vissa saker och mindre bra med andra delar. Det blev också tydligt att våra idéer inte alltid är applicerbara i den kambodjanska kontexten, åtminstone inte rakt av och att det faktiskt är de kambodjanska lärarna som är proffs på att undervisa just i ett kambodjanskt klassrum. Vi kommer visserligen med input som är värdefull, men hur denna ska omsättas – det vet dessa lärare bäst. Som sagt vi vann alla mycket på dessa ombytta roller.
Kollegialt lärande med skeden som symbol
De kambodjanska lärarna har inte ett lika stort friutrymme som svenska lärare, då läromedel och undervisningsinnehåll är fast och bestämt på nationell nivå. Däremot uppstår dilemman i de kambodjanska klassrummen likväl som i svenska. För att kunna hantera dessa dilemman behöver undervisningen ständigt utvecklas. Genom att få till stånd samarbete och ett kollegialt lärande ökar möjligheterna att möta de utmaningar som uppstår.
Under våra workshops och coachande samtal har vi använt oss av frågor som i sin tur kan bli enkla ”modeller” för att hålla det kollegiala lärandet vid liv, även när vi lämnat skolan, Siem Reap och Kambodja. Eftersom lärarna som vi arbetat med i mångt och mycket använder traditionella metoder utifrån ”så här gör vi på den här skolan” ville vi få dem att förstå att det ibland krävs nya lösningar för att möta utmaningarna i klassrummet. Åtminstone när de metoder som tidigare provats inte fungerar.
Vi introducerade en övning där lärarna på egen hand och i grupp skulle komma på så många olika sätt som möjligt att använda en sked på. ”Kom på 10 sätt att använda en sked på!” Till att börja med utgår man så klart och rimligtvis från sina egna erfarenheter och kunskaper. Vi vet alla att man kan använda en sked till att äta med, röra socker i teet osv. Men när uppdraget blir lite mer utmanande att komma på 10 saker till, eller ytterligare 10, räcker den egna erfarenheten inte alltid till. Då kan man behöva hjälp av en kollega, men man kan också behöva tänka utanför boxen och försöka komma på något som man aldrig tänkt på förut. Likadant är det i klassrummet, ibland räcker den egna eller gemensamma erfarenheten till, ibland behöver vi hjälpas åt för att tänka nytt för att hantera de dilemman som uppstår.
I de coachande samtalen använde vi oss därefter av skedövningen som symbol för det kollegiala lärandet där det i detta fall handlar om att ta vara på den kunskap och de erfarenheter som finns, men också att utveckla ny kunskap. (Och självklart fick lärarna var sin sked av oss som ett minne och en påminnelse den sista dagen.)
Vi använde frågor för att lärarna, med vårt stöd, skulle kunna coacha varandra utifrån dilemman som uppstod under de lektioner som observerats. Exempel på frågor vi diskuterade var: Vad var målet med lektionen? Hur var upplägget? Vad gick bra? Varför? Vad var svårt/gick inte som planerat? Tänk tillsammans för att dela erfarenheter/komma på nya sätt att hantera ”problemet” på!
Eftersom våra lärare i princip aldrig har möjlighet att på arbetstid prata pedagogik med varandra behövde vi koka ner dessa frågor till en enkel och snabb modell för samtal som lärarna kan ta till på exempelvis rasten mellan lektioner . Det var viktigt att hitta fram till en variant som inte tar lång tid, men som ändå ger möjlighet till stöd och att lära av och med varandra. Vår skedmodell mynnade ut i fyra punkter:
GOAL
PROBLEM
IDEAS
TRY SOMETHING NEW
Dessa punkter ger samtalen en riktning och gör det möjligt att på kort tid få kollegialt utbyte. Enligt svenska mått mätt kan det kanske kännas lite magert, men i det här fallet gäller det att hitta en modell som kan fungera praktiskt utifrån de förutsättningar som finns i Kambodja.
Avslutande tankar
Förra året hade vi mest mest fokus på det som sker i klassrummet. I år har vi haft mycket mer fokus på att få igång kollegialt lärande som kan stå på egna ben, praktiskt och innehållsligt. Förutom ”skedmodellen” provade vi modeller för lektionsobservationer och samtal som lärarna kan prova på egen hand. Det finns inget utrymme i lärarnas tjänster att observera varandra eller diskutera pedagogik. Att få till stånd fortsatt kollegialt lärande kommer därför att bli en utmaning.
”Våra” lärare vill verkligen utvecklas i läraryrket och kommer därför att försöka genomföra lektionsobservationer ändå genom att hjälpas åt och komma på finurliga lösningar för hur de ska kunna ”komma loss” en stund från sin egen undervisning. Den sista dagen diskuterade vi hur arbetet kan spridas till övriga lärare på skolan och även där presenterades lösningar där lärarna vill bjuda in sina kollegor till sina klassrum för att modellera det de har lärt sig. Det är fantastiskt att få vara med om den utvecklingsresa som dessa lärare gör samt den vilja och uppfinningsrikedom som finns, trots att de organisatoriska förutsättningarna egentligen inte finns. I augusti ska vi höras av på Skype vid vår första checkpoint. Jag ser verkligen fram emot att få följa det fortsatta arbetet och lärandet!
/AnnaBe