För ett litet tag sedan såg jag ett youtube-klipp som jag fastnade för och där bowling användes som en metafor för inkludering. Jag kunde direkt göra kopplingar till mina egna erfarenheter av både bowling och skolan.

Bowling

Om du som jag är en oerfaren bowlare kanske du känner igen dig i följande beskrivning. När det väl varit min tur på bowlingarenan har det gått till ungefär så här: Jag tar tag i bowlingklotet, säkerställer att alla fingrar hamnar rätt och går fram till banan. Väl där tänker jag att jag ska försöka sikta i mitten så att klotet för allt i världen inte hamnar i någon av rännorna.  Om jag siktar mot mitten kanske jag kan få ner åtminstone några käglor? Jag tar lite sats och slår iväg klotet. Klotet rullar iväg och allt jag kan göra är att hoppas på det bästa för hur det kommer att sluta kan jag inte förutse. Det har faktiskt hänt att jag har lyckats slå en strike. Vad det var som gjorde att jag lyckades, har jag dock ingen aning om. Men ännu fler gånger har jag lyckats få ner några få käglor medan merparten har stått kvar. Jag har också hamnat i rännan trots att jag inte alls siktade dit. Vid några tillfällen, när jag siktat mitt allra bästa mot mitten, har jag lyckats få ner alla käglor utom två. Ni vet den där situationen där det står en kägla kvar på den ena ytterkanten och en på den andra. En omöjlig situation för mig där gapet mellan de båda käglorna blir oövervinneligt. Hur ska jag kunna få ner dem i mitt nästa slag när de står så långt ifrån varandra?

Men vad har bowling med skolan att göra?

Det händer att undervisning planeras och genomförs utifrån eleverna som ligger där i ”mitten”, de så kallade ”medeleleverna”. Det händer att undervisning inte planeras utifrån elevernas behov utan att undervisning styrs och genomförs utifrån t ex en läroboksplanering. Det händer att det saknas en röd tråd mellan planering – genomförande – bedömning, dvs att undervisningen inte ger möjlighet att träna de förmågor vi vill att eleverna ska utveckla. Konsekvensen eller effekten  utifrån de här olika fallen blir ju den samma som när jag bowlar. Det blir med största sannolikhet ingen strike, det vill säga undervisningen når inte alla elever. I enstaka fall når undervisningen inte någon elev alls, i andra fall några elever. I vissa fall kan undervisningen nå de där eleverna som vi säger befinner sig  i ”mitten”. Men det finns en överhängande risk att allt för många elever inte får sina behov tillgodosedda. Att vi står där, både med de elever som behöver mycket stöd i sitt lärande respektive de som behöver stor utmaning, likt de två käglorna som blir kvar på respektive sida när bowlingklotet endast lyckats få ner käglorna i mitten.  Men det värsta är kanske att utfallet blir en chansning.  Det är först efteråt vi vet hur hur många elever vi fick med oss eller hur många käglor vi fick ner.

Inkludering

Men det finns ett annat scenario, både i bowling- och skolsammanhang. Personen som pratade i youtube-klippet hade studerat hur professionella bowlare gick tillväga när de skulle bowla. En professionell bowlare siktar inte i mitten och hoppas på det bästa. En professionell bowlare chansar inte. En professionell bowlare slår iväg bowlingklotet med precision och teknik där siktet är på de käglor som är svårast att få ner. Klotet slås också iväg med den teknik som gör det möjligt att få ner alla käglor i ett enda slag. Det händer så klart att en professionell bowlare också står där efter första slaget med några käglor kvar på banan. Skillnaden, jämfört med mig som inte vet hur jag ska få ner resterande käglor, är att en professionell bowlare då tar till en annan teknik och taktik för att slå ner de kvarvarande käglorna och att tekniken anpassas utifrån vilka käglor som står kvar och hur de är placerade.

I skolans värld är det precis det här som inkludering handlar om enligt mig. Att få med alla elever från början. Det innebär att planeringen utgår från och utformas utifrån att elever är olika. Det betyder att vi som arbetar i skolan använder de metoder och arbetssätt som vi vet gynnar alla elever.  Det handlar också om att vi behöver använda olika ”tekniker” så som bemötande, material, metoder, arbetssätt och stöttning utifrån den enskilda elevens behov. Om vi som arbetar i skolan agerar som professionella bowlare ligger vårt fokus på att skapa inkluderande lärmiljöer för alla elever från början. Då kan vi kan vi sopa banan och få ner alla käglor i ett enda slag – i  lärmiljöer där är alla elever ryms och får sina behov tillgodosedda.

Så vem är du?  Är du en professionell bowlare eller behöver du finjustera din teknik för att skapa en mer inkluderande skola?

/AnnaBe