Stöd och anpassningar. Att organisera särskilda insatser
En bok av Gunilla Lindqvist och Annica Rodell (2015)
Att det har getts ut en bok som handlar om stöd och anpassningar är inte alls förvånande. Bokens författare lyfter fram hur skolor i stor utsträckning lämnas själva i att tolka och bedöma hur styrdokumentens ska omsättas i praktisk handling vilket skapar huvudbry på många skolor runt om i landet. När är egentligen en elev i behov av särskilt stöd? Vad är en extra anpassning? Det är frågor som säkerligen besvaras på skilda sätt, på olika skolor. Av den anledningen är boken tänkt att fungera som ett stöd för skolor i att navigera bland begrepp och krav som har med olika stödinsatser att göra. Författarna hoppas på att kunskapen om arbetet kring elever i behov av särskilt stöd kan växa så att de insatser som sätts in ökar elevers förutsättningar att lära.
Bokens upplägg
Boken har ett tydligt upplägg som är genomgående i varje kapitel med tre delar: fakta, berättelse och diskussion. Berättelsen utgår från en fiktiv skola, men utifrån upplevda händelser.
Bokens innehåll
Överblick av nationella dokument
Till att börja med lutar sig författarna mot skollagen, läroplanen och allmänna råd där skolans ansvar för att alla elever lyckas i skolan lyfts fram. Det som däremot inte finns i de styrande dokumenten är en tydlig vägledning kring hur arbetet ska gå till för att få alla elever att lyckas. Tanken är att arbetet med ledning och stimulans, extra anpassningar och särskilt stöd ska leda till att alla elever lyckas och i berättande form synliggörs i den här delen av boken hur riktlinjerna för det här arbetet går till. Författarna menar att det är ”i skolans sätt att fungera som behovet av extra anpassningar och särskilt stöd framkallas och uppstår” (s. 22). Detta innebär att skolors lärmiljöer samt hur arbetet med anpassningar och stöd går till är avgörande för elevers lärande och utveckling. Diskussionsfrågorna i slutet av kapitlet blir därför angelägna att diskutera.
Orsaker till särskilt stöd
Kapitlet redogör för olika perspektiv på specialpedagogik och tar avstamp i att elevers olikheter alltid varit ett dilemma i skolsammanhang. Specialpedagogisk verksamhet har en lång tradition av att identifiera det onormala och avvikande hos elever och att det är individuella förutsättningar som påverkar hur eleven lyckas i skolan. Det här perspektivet brukar benämnas kategoriskt (elever med behov av särskilt stöd) och är ett av de olika perspektiv som lyfts fram i kapitlet. 2013 genomförde Lindqvist, en av författarna, en studie (Who should do what do whom? Occupational groups’ views on special needs) och i kapitlet redovisas delar av resultatet som pekar på att elevers behov av stöd till stor del fortfarande av lärare och rektorer förklaras utifrån individuella brister eller brister i hemmet. Personer som tagit specialpedagog- och speciallärarexamen däremot företräder i högre utsträckning ett annat perspektiv som lyfts fram, nämligen det relationella perspektivet (elever i behov av särskilt stöd). Till skillnad från det kategoriska utgår det relationella från att svårigheter uppstår i relation till omgivande förutsättningar som relationer, kommunikation och interaktion. Det som till exempel skiljer perspektiven åt i praktiken är att utifrån ett kategoriskt perspektiv är det eleven som ska åtgärdas, medan det utifrån ett relationellt perspektiv innebär att det är lärmiljön som ska anpassas. Berättelsedelen i kapitlet synliggör hur de olika perspektiven kan ta sig uttryck i praktiken vid ett handledningstillfälle med arbetslag och specialpedagog.
Organisering av särskilda stödinsatser
I faktadelen av kapitlet refererar författarna till forskning om särskilda stödinsatser och problematiserar hur dessa ofta utgår från ett individfokuserat synsätt vilket leder till exkluderande lösningar utan att önskvärt resultat uppnås. I den berättande delen synliggörs hur talet, på den fiktiva skolan, går kring hur arbetet med stödinsatser ska organiseras och nivågruppering, som kan ses som en exkluderande lösning, kommer som förslag. Dessa lösningar går stick i stäv med den forskning som visar att ”stöd tillhandahållet inom det inkluderande perspektivet resulterar i lärande och delaktighet i högre utsträckning än exkluderande typer av specialundervisning” (s. 50). I kapitlet framhålls också att andra faktorer har stor betydelse för elevernas resultat, som t ex kamrateffekter, lärarkompetens och lärarens förväntningar.
Inkludering
”Elever i behov av särskilt stöd har rätt till stöd i inkluderande praktiker” enligt Salamancadeklarationen, en deklaration som Sverige skrev under 1994. Inkludering är därför ett angeläget begrepp att definiera vilket författarna också gör. De lyfter fram att inkludering handlar om ideologiska föreställningar som social rättvisa, demokratiska värderingar och tolerans. Att det handlar om att bygga upp gemenskaper för alla elever där olikhet ses som en tillgång. De ser inkludering som en vision, rörelse och process snarare än som en metod. I kapitlet förtydligas inkludering genom jämförelser med begreppen integrering, segregering och exkludering.
Specialpedagogens, speciallärarens och lärarens roll
Via en tillbakablick på hur skolan historiskt har hanterat arbetet med elever i behov av stöd beskriver författarna specialpedagogens, speciallärarens och lärarens roll i det här arbetet. Specialläraren hade en framträdande roll i det arbetet tills yrkesprofessionen ersattes av specialpedagoger. Idag finns både specialläraren och specialpedagogen på fältet med ett gemensamt uppdrag att utveckla det pedagogiska arbetet för att möta alla elevers behov. Specialpedagogens uppdrag kan ses som lite mer övergripande än speciallärarens. Författarna redogör för en enkätstudie som visar att samtliga speciallärare och specialpedagoger som tagit examen utifrån 2011 års examensordning och framåt i stor utsträckning arbetar med samma arbetsuppgifter och som innebär traditionell (läs individuell) specialundervisning, utredningar, åtgärdsprogram och dokumentation mm. Enkätstudien lyfter att specialpedagogen arbetar med konsultation och rådgivning/kvalificerade samtal med lärarlag samt samverkar med skolledningen i högre utsträckning än specialläraren som har mer undervisning med elever enskilt eller i liten grupp.
I skolans styrdokument fastställs att det ska finnas tillgång till personal med specialpedagogisk kompetens men vad kompetensen innebär specificeras inte. Författarna lyfter frågeställningen om de olika rollerna är lokalt förhandlingsbara på de enskilda skolorna runt om i landet och min egen erfarenhet ger ett jakande svar på den frågan. Kapitlet lyfter också fram läraren som enligt styrdokumenten har ett särskilt ansvar för samtliga elevers lärande och utveckling. Författarna menar att man kan hävda att läraren är den som har det huvudsakliga uppdraget att undervisa elever i behov av särskilt stöd.
I tidigare nämnd studie där Lindqvist studerade ”vem ska göra vad med vem” i det specialpedagogiska arbetet undersöktes olika yrkeskategoriers uppfattningar. Resultatet visar att de flesta yrkeskategorier menar att speciallärare och specialpedagoger ska ha störst inflytande över det pedagogiska innehållet för elever i behov av särskilt stöd och att de ska arbeta med individuellt inriktad specialundervisning. Det är bara skolledare och specialpedagoger själva som tycker att specialpedagoger ska arbeta med organisationsutveckling. Det är intressant, men också som författarna skriver problematiskt, att specialpedagoger till stor del förväntas undervisa elever eftersom dessa yrkeskategorier sällan har behörighet att arbeta med centralt innehåll och kunskapskrav i samtliga ämnen. Ytterligare ett dilemma är att det inte finns några studier kring hur specialpedagogens arbete har påverkat elevernas resultat eller skolans möjligheter att utveckla inkluderande lärmiljöer.
Framgångsfaktorer för samverkan
Bokens näst sista kapitel handlar om samverkan och hur det påverkar elevers lärande och möjlighet till inkluderande praktiker. Forskningsresultat visar att att samverkan mellan yrkesgrupper inom skolan där olika professioners kompetens tas tillvara är gynnsamt för eleverna och bidrar till att skolor kan arbeta mer inkluderande. I kapitlet exemplifieras detta med hjälp av tre olika studier där bland annat samarbete mellan olika yrkesgrupper synliggörs som en framgångsfaktor. I dessa fall handlar samarbete inte främst om att fördela olika arbetsuppgifter utan om att ha ett gemensamt, jämbördigt ansvar för planering, genomförande och utvärdering av undervisning för alla elever. Det innebär exempelvis inte att delar av processen lämnas över till exempelvis speciallärare utan att specialläraren är delaktig i helheten. Ett sådant upplägg innebär att en speciallärare får möjlighet till ett inifrånperspektiv. Det är intressant att författarna även lyfter fram behovet av ett utifrånperspektiv, en dimension som i forskning framhålls som ännu en viktig pusselbit för att lyckas möta alla elevers behov. Här refererar författarna till von Ahlefeld Nisser som anser att specialpedagogen bör ha uppdraget att bidra med utifrånperspektivet.
Rektors roll och ansvar
Inte oväntat innehåller boken en del som handlar om rektors roll då rektor har det övergripande ansvaret för arbetet med extra anpassningar och särskilt stöd. I aktuellt kapitel diskuteras rektorsrollen i förhållande till specialpedagogiska frågor utifrån antagandet att det finns en stor utvecklingspotential kring rektorernas stöd till lärare i deras arbete med stödinsatser. Författarna beskriver något som kan kallas för skolledarparadoxen och som innebär att en del rektorer har en något ambivalent hållning kring framgångsfaktorer och orsakssamband när det gäller elever i behov av särskilt stöd. Även om rektorer menar att lärares kompetens är avgörande för elevernas framgång, förklaras skolsvårigheter ändå allt som oftast med individuella brister hos eleven vilket gör att synen på svårigheter inte utmanas.
Kapitlet innehåller en beskrivning av några olika skolor i USA och England som lyckats bli mer inkluderande. På dessa skolor har rektorerna aktivt drivit skolorna bort ifrån segregerande lösningar och engagerat all personal i inkluderingsprocessen samt satsat på att kompetensutveckla personalen. När personalen kompetensutvecklas kan lärare lättare anpassa lärmiljön, istället för att förlägga problemet hos eleven. Genom ett strategiskt arbete kan rektor alltså leda skolans utveckling till att bli mer inkluderande. Intressant är att den avslutande berättande delen lyfter fram elevhälsoteamsmötet som en framgångsfaktor i arbetet för inkludering.
Några avslutande tankar om boken
Boken ger en kortfattad översikt till forskning som på olika vis kan knytas till arbetet med att stödja alla elevers lärande och utveckling mot utbildningens mål, inte minst de elever som är i störst behov av stöd. Forskningsanknytningen är nödvändig för att vi som arbetar i skolan ska komma ifrån personliga tyckanden och ha en mer stabil grund att stå på. De berättande delarna i varje kapitel löper som en röd tråd genom boken och konkretiserar hur arbetet med stödinsatser kan ta sig uttryck i praktiken och jag tror att många (lärare, specialpedagoger, speciallärare och rektorer) kan känna igen sig i dessa delar.
Jag tror att de flesta specialpedagoger och speciallärare har kunskap om gällande styrdokument och den forskning boken innehåller. Av den anledningen tror jag att boken främst passar arbetslag och rektorer och övrig elevhälsopersonal i syfte att öka kunskapen om dessa frågor. Däremot tror jag att bokens alla diskussionsfrågor lämpar sig väl för en gemensam diskussion på skolnivå. Där behöver självklart den specialpedagogiska kompetensen finnas med för att utveckla en samsyn kring inkludering, arbetet med stödinsatser, yrkesprofessionernas uppdrag osv.
För mig personligen var kapitlet om specialpedagogens, speciallärarens och lärarens uppdrag allra mest angeläget då det är frågor som jag sedan tidigare funderat mycket på. Jag tror nämligen att det finns en outnyttjad potential kring den specialpedagogiska kompetensen på många skolor. Detta gäller särskilt om det specialpedagogiska uppdraget inte problematiserats utan utformas utifrån tradition och akuta önskemål.
/AnnaBe