Lärarhjärta

För snart 8 år sedan började jag arbeta som specialpedagog.  Efter 12 år som lärare och en avslutad vidareutbildning började jag på en ny arbetsplats, med nya arbetsuppgifter och nya kollegor. Jag var inställd på utmaningen i att byta både yrkesroll och arbetsplats, även om det var pirrigt och nervöst. Jag såg fram emot att på ett annat sätt, än i rollen som klasslärare, få vara med att utveckla skolan för att bättre kunna möta alla elever.

Snabbt blev jag varse att förväntningarna på mig som specialpedagog inte riktigt överensstämde med min egen bild av vad mitt uppdrag handlade om. Jag var inte heller inställd och förberedd på att jag, åtminstone av en del,  inte längre betraktades som lärare.  En del lärare såg mig som en expert som skulle lösa problem som inte kunde lösas i klassen och ville därför att jag skulle ta hand om de elever som inte hängde med i undervisningen. När jag också försökte rikta blicken mot undervisningen så att den skulle kunna anpassas till eleverna upplevde nog en del lärare mig och min yrkesroll som ett hot. Ibland uppstod motsättningar och näst intill maktkamp om vem som hade tolkningsföreträde när insatser skulle planeras, där min lärarkunskap, av en del lärare, diskvalificerades på grund av att jag hade ett annat uppdrag och inte längre dagligen ansvarade för undervisningen i en klass eller i några ämnen. Men självklart fanns det också flera lärare som såg mig som ett stöd i arbetet runt eleverna och klasserna och där samverkan blev lyckosam.

I mina ögon är jag en vidareutbildad lärare, med uppdrag att arbeta som specialpedagog. Och ja, visst är det så att jag inte står i klassrummet varje dag och tar emot en grupp elever och jag har inte huvudansvaret för klassens undervisning. Jag har inte heller huvudansvaret för alla utvecklingssamtal och föräldrakontakter.

Däremot möter jag mängder av elever i olika sammanhang och olika klassrum, jag får ta del av flera undervisningar och ingår i samarbeten med många lärare i olika ämnen, i olika stadier och verksamheter. I mina ögon är jag en mycket bättre lärare nu, än för 8 år sedan. Jag har breddat min kunskap om undervisning & lärande, på ett annat sätt än vad som var möjligt när jag själv var läraren som mestadels stod i klassrummet. Jag har fått distans och ett utifrånperspektiv. Det har hjälpt mig att upptäcka mönster, så väl gynnande som hämmande i olika lärmiljöer. Jag har haft möjlighet att reflektera kring vad som ökar respektive minskar elevers förutsättningar att lära och jag har fått ofantligt mycket erfarenhet av undervisning – till viss del min egen, men framför allt genom andras.

En del av de motsättningar som uppstod i början av min yrkesbana som specialpedagog berodde säkert på mig och mina tillkortakommanden och den ovana jag hade i min nya yrkesroll. Men jag försöker höja blicken från de personliga faktorerna till de mer strukturella. Där jag arbetade fanns inte tillräckligt tydliga strukturer för samverkan mellan lärare och mig som specialpedagog, eller mina övriga kollegor i elevhälsan. Det saknades former för att verkligen ta tillvara på den resurs som det faktiskt innebär att olika professioner med olika uppdrag och kompetenser samsas på en skola.  Jag tror att det är en av anledningarna till att det kunde uppstå motsättningar, även om det så klart finns flera.  Enligt mitt sätt att se är det olyckligt att olika yrkesroller ställs emot varandra. Energin riktas mot att lösa eventuella konflikter snarare än att utnyttja den tvärprofessionella kompetensen. Av den anledningen är det viktigt att rigga en struktur där inte bara specialpedagog, utan hela elevhälsan  kan samverka och arbeta tillsammans med den pedagogiska personalen på ett för eleverna gynnsamt sätt.

Jag älskar att undervisa och kan verkligen sakna att inte göra det i samma utsträckning som när jag arbetade som lärare. Jag har inte sökt mig bort från läraryrket. Men starkare, än önskan om att undervisa, är min drivkraft att utveckla skolan till en plats som lyckas möta och omfatta alla elever. Det var den drivkraften som gjorde att jag sökte mig till något annat – till yrket som specialpedagog för att kunna göra skolan till en bättre plats, inte enbart för de elever som gick i min klass, utan för flera elever.

Det är ingen hemlighet att jag brinner för en inkluderande skola. Nyckeln för att lyckas med det tror jag är att skolan präglas av ett tillsammansarbete. Ett arbete där olika kompetenser tar hjälp av och stöttar varandra. Där olika uppdrag, roller och funktioner samsas och samverkar i strävan efter att alla elever ska utvecklas och lära. Där närhet och distans är en förutsättning för att lyckas genom lärarens inifrånperspektiv och till exempel specialpedagogens vanligt förekommande utifrånperspektiv som tillåts mötas och befrukta varandra. Där det inte handlar om tolkningsföreträde utan om att ta tillvara olika perspektiv.

Där jag arbetar har vi som tur är med tiden tagit fram bättre strukturer som underlättar och främjar samverkan och samarbete mellan professioner. Allt eftersom har vi blivit bättre på att ta tillvara på våra olika erfarenheter, perspektiv och uppdrag. För min del innebär det att jag i större utsträckning tillåts och välkomnas att utnyttja och integrera mina kunskaper och erfarenheter från både läraryrket och uppdraget som specialpedagog vilket jag är övertygad om gynnar skolans elever.

Till yrket är jag specialpedagog, men i hjärtat är jag lärare. Mitt hjärta bultar för eleverna. Det är för elevernas skull jag går till mitt jobb varje dag. Tillsammans med mina kollegor i elevhälsoteamet och med den pedagogiska personalen strävar jag efter att skapa den bästa skolan för alla elever.

/AnnaBe