Jag befinner mig just nu i Siem Reap, Kambodja som TAB-lärare, d v s som en del av organisationen Teachers Across Borders arbete, där jag tillsammans med kollegor från både Sverige och USA är här som lärare för att stötta andra lärare.
Teachers Across Borders är en organisation med ursprung i USA och som sedan 20008 även finns i Sverige. Arbetet går ut på kollegialt lärande där TAB-lärare åker till Kambodja för att stötta de inhemska lärarna. Men vem som egentligen lär sig mest, de kambodjanska lärarna eller lärarna inom TAB kan nog diskuteras. Jag har redan lärt mig massor. Tidigare år har arbetet i stort sett byggt på workshops utifrån olika teman eller ämnen, men i år har arbetet tagit en förändrad riktning. Min tolkning av förändringen innebär att arbetet har gått från att fokusera på metoder och undervisningsmodeller till att mer fokusera på lärares lärande. För att stödja de kambodjanska lärarnas lärande utgår arbetet från de behov de kambodjanska lärarna upplever sig ha för att kunna stödja sina elevers lärande på bästa sätt. Verktyg som vi använder i arbetet är coachande samtal och klassrumsobservationer. Lite mer konkret innebär det att jag som TAB-lärare ingår i ett team bestående av mig och ytterligare en TAB-lärare, en tolk samt tre lärare och en rektor. Under förmiddagarna observerar jag och min TAB-kollega i klassrummen för att på eftermiddagen träffa våra kambodjanska kollegor för ett coachande samtal.
Efter två dagar på Khnar Primary School har jag fått en viss inblick i hur det är att vara lärare i Kambodja och hur det kan fungera i ett kambodjanskt klassrum. Det finns både likheter och skillnader i jämförelse med Sverige. En skillnad är förutsättningarna för undervisning som t ex har att göra med klasstorleken och undervisningsmaterial. Om man är elev i Kambodja behöver man själv bekosta undervisningsmaterial och man har ofta 40, 50 eller 60 klasskamrater, åtminstone om man går på en ”public” school och inte en privatskola. Klassrummen är utformade så att eleverna precis får plats och de undervisningsmaterial som finns tillgängliga skiljer sig avsevärt från svenska förhållanden där digitala verktyg är vanliga. En annan skillnad mellan länderna är lärarlönerna. Visserligen pågår det en diskussion i Sverige om låga lärarlöner, men i Kambodja är det inte ovanligt att en lärare behöver kombinera läraryrket med ytterligare ett jobb då lönen är så låg. Undervisningen på Khnar Primary School är uppdelad på förmiddags- och eftermiddagspass, där hälften av skolans elevler undervisas mellan kl. 7-11 och hälften mellan kl. 13-17. Det är olika lärare som undervisar på förmiddagen respektive eftermiddagen vilket gör att du som lärare kan har fler jobb om det behövs. Lärarnas arbetstid verkar inte omfattas av planeringstid utan endast bestå av undervisningstiden. Min uppfattning är att den kambodjanska läroplanen är ganska styrd innehållsmässigt. Lärarna får färdiga lektionsplaneringar där innehållet är förutbestämt utifrån olika ”units” i de olika ämnena. Vad lärarna ska undervisa om är bestämt, men däremot förfogar lärarna över ”hur”.
Det finns så klart även likheter mellan undervisning och att vara lärare i Sverige och Kambodja. En av likheterna handlar om de dilemman de kambodjanska lärarna ställs inför som i mångt och mycket är identiska med dem svenska lärare ställs inför. Lärarna i vårt team lyfter fram vikten av samarbete med föräldrarna och hur mycket det påverkar elevernas lärande när det inte fungerar. De lyfter även fram hur svårt det är att hantera den variation som finns i klassrummen där en del elever lär sig snabbt och andra elever behöver mer tid på sig och där kunskapsspridningen bland eleverna i klasserna är stor. Särskilt lyfter lärarna fram hur en del elever varken kan läsa eller skriva trots att de går i en högre årskurs. Att en del elever har stor frånvaro framhålls också som ett dilemma. Alla dessa dilemman känner jag väl igen, både som lärare och specialpedagog.
En annan likhet är att flera av de metoder eller arbetssätt som används i de kambodjanska klassrummen även förekommer och används i Sverige. Vi har t ex sett hur lärare startar lektionen med en återkoppling till föregående lektion och vi har fått erfara hur eleverna har var sin liten skrivtavla där de kan skriva sina svar på, precis som i de svenska klassrum som genomsyras av bedömning för lärande. Vi har även sett eleverna arbeta enskilt, i par och i grupp, och både muntligt och skriftligt samt hur en lektion kan vara uppbyggd på ett liknande sätt som en svensk med start av gemensam genomgång eller arbete för att därefter leda till pararbete och slutligen självständigt arbete. I klassrummen har vi sett en variant av att använda eleverna som lärresurs för varandra där elever som kan lär elever som inte kan. Trots dessa likheter är det en stor skillnad på undervisningen som i stora drag verkar fokusera på att eleverna ska lära sig att memorera undervisningsinnehållet. Repetition används flitigt och att läraren säger något som eleverna upprepar och ofta i kör.
Utgångspunkten för arbetet under våra dagar i Kambodja är att vi med våra gemensamma samt olika erfarenheter kan lära av och med varandra. För att arbetet ska få en riktning har de kambodjanska lärarna med hjälp av oss ringat in det område som de vill fokusera på under lektionsbesöken/observationerna och i samtalen. Fokus, i vårt team, är arbetet med de elever som lärarna beskriver som elever som lär sig långsamt eller som inte förstår. Elever som av någon anledning inte lär sig det som lärarna undervisar om. Att kunna mötas kring ovan nämnda fokus är en utmaning som heter duga. Under våra samtal har lärarnas metoder och dilemman att hantera variationen i klassrummen bl a lett in oss på samtalsämnen som hur elever i behov av stöd kan stödjas med hjälp av att eleverna används som resurser för varandra och hur läraren som resurs kan användas på bästa sätt, samt hur det arbetet kan utvecklas vidare. I ärlighetens namn stöter vi på patrull då och då…det kan lätt bli tokigt när samtalet förs via tolk och det är svårt att diskutera ”hur” elever i behov av stöd kan stöttas när våra olika erfarenheter skiljer sig så mycket åt.
För att komma vidare tror jag att vi behöver gå till grunden, d v s att diskutera lärande lite mer i allmänhet.
Hur ser vi på lärande?
Vad innebär det att kunna något?
Hur lär man sig?
Syftet med ett sådant samtal handlar inte om att komma fram till rätt svar, utan att förstå men också utmana varandras tänkande, åt båda håll för att kunna lära tillsammans. Utifrån en sådan diskussion kanske det kan bli lättare att prata om ”hur” arbetet kan utvecklas vidare.
Jag ser likheter mellan mitt uppdrag som specialpedagog på hemmaplan och mitt uppdrag som TAB-lärare här i Kambodja. Ett exempel är att båda uppdragen syftar till att skapa goda förutsättningar för elevernas lärande bl a genom att stödja lärares lärande.
Hur arbetet kommer att lyckas här i Siem Reap, det återstår att se. Men Teachers Across Borders arbete gör det möjligt för mig och flera andra att åtminstone göra ett försök att bidra till utveckling och kollegialt lärande i kambodjansk skola. Tack!
/AnnaBe