Funderar vidare kring det här med stödinsatser i skolan och de tankar som snurrar runt i mitt huvud har att göra med olika listor som figurerar på sociala medier med förslag på samt dokumentation av extra anpassningar. Dessa listor har fått många hejarop och gilla-tryckningar men själv är jag lite tveksam.
Listorna förser oss med exempel på extra anpassningar och verkar dessutom kunna förenkla dokumentationen av dessa stödinsatser – så vad är problemet egentligen? Varför denna tveksamhet från min sida? Jo, jag ser vissa ”faror” med dessa sammanställningar, som jag tänkte redogöra för.
Extra anpassningar – ej statiska
I de allmänna råden för arbete med extra anpassningar, särskilt stöd och åtgärdsprogram beskriver Skolverket att det som skiljer extra anpassningar från särskilt stöd är varaktigheten, omfattningen och om de är av mindre eller mer ingripande karaktär. Det är alltså inte innehållet i insatsen/anpassningen som avgör om det är en extra anpassning eller särskilt stöd. Det är också ganska givet att gränsen mellan vad som är ledning och stimulans och extra anpassningar skiljer sig åt från klassrum till klassrum. I ett klassrum är det t ex en självklarhet att erbjuda alla elever digitala verktyg i sitt lärande, medan det i ett annat klassrum skulle räknas som en extra anpassning. Det är väldigt svårt att definiera dessa stödinsatser utifrån innehållet eftersom de inte är statiska och därför blir det problematiskt att sammanställa listor på vad som är extra anpassningar. Vad som är vad beror helt enkelt på kontexten, hur lärmiljön ser ut från början.
Listor som konserveringsmedel
Några exempel på extra anpassningar som jag sett i dessa listor är t ex
- tids- och planeringsverktyg som olika appar eller timglas,
- att få använda tankekartor som stöd för minnet när man berättar
- att använda hörselkåpor som ett redskap för att behålla fokus
Om dessa punkter ses som ”statiska” extra anpassningar finns det en risk att de konserverar lärmiljön. Det finns en risk att fokus hamnar på att genomföra en extra anpassning för eleven utan att det samtidigt pågår ett arbete för att utveckla och bredda lärmiljön. Eftersom vissa insatser per automatik då riskerar att räknas till anpassningar som är ”extra” utöver ordinarie riktas blicken mot ”eleven i behov av stöd” och inte mot ”lärmiljön i behov att utvecklas”. I en bred lärmiljö skulle ovanstående förslag på extra anpassningar lika gärna kunna finnas i den repertoar som kallas ledning och stimulans och som erbjuds till alla elever vid behov. Jag tänker att en lärmiljö som är under ständig utveckling blir allt bredare och mer tillgänglig för fler elever allt eftersom. I en sådan lärmiljö är jag övertygad om att flera extra anpassningar så småningom övergår till att bli naturliga inslag i den ledning och stimulans som erbjuds alla elever.
Abstrakta schabloner
Skolinspektionen har genomfört granskningar som gett mig vatten på min kvarn. Granskningarna lyfter fram vanliga brister i skolors arbete med Anpassning av undervisningen och Särskilt stöd. Skolinspektionen pekar på att mycket av det stöd som ges till elever sker utifrån schablonlösningar och inte utifrån att
”…läraren anpassar uppgifterna till varje elevs förutsättningar, intressen, erfarenheter och behov.”
Ett exempel på en schablonlösning enligt Skolinspektionen är t ex att eleven får fler eller färre tal att räkna i matematikboken. En vanligt förekommande schablonmässig insats som jag själv sett i många åtgärdsprogram, och som egentligen inte säger någonting om innehållet, är anpassat material. Risken med dessa listor skulle kunna vara att de förslag på extra anpassningar som finns där blir schabloner som styr vilka insatser som kan komma att genomföras, d v s att de anpassningar som finns tillgängliga styr snarare än individuella behov. Risken är också att anpassningen beskrivs alltför allmängiltigt och abstrakt utan att ge tillräcklig vägledning för hur anpassningen behöver utformas utifrån individuella behov.
Behov
Min farhåga verkar inte orimlig då Skolinspektionen också skriver att
”…en vanlig brist är dock att skolan inte utreder det särskilda stödbehovet tillräckligt väl för att skolan ska kunna ge eleverna rätt stöd. ”
”Åtgärdsprogrammen kan sakna viktig information om vilka behov eleven har.”
Om elevers behov inte utreds noga, är det svårt att veta vilken anpassning som behövs. Om vi har en lättillgänglig lista, finns risken att den blir utgångspunkten snarare än en utförlig utredning av en elevs behov. Häromdagen lyssnade jag på en föreläsning med Kenth Hedevåg (pedagog som har stor erfarenhet av arbete med elever som har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) och han tryckte på vikten av att genomföra kartläggningar med devisen:
”Ingen aning utan spaning”
Den självklara innebörden av detta är att vi aldrig kan veta vilka behov en elev har utan en rejäl ”spaning” via en kartläggning, utredning osv. Hedevåg lyfte också fram begreppet ”brutalt elevperspektiv´” som enligt min tolkning i det här sammanhanget är att det är elevens unika behov som ska styra vilka extra anpassningar som genomförs, inte vilka extra anpassningar som finns tillgängliga på en lista. Enligt Hedevåg kan vi få syn på varje elevs unika behov genom att kliva upp i dennes utkikstorn, istället för att stå kvar i vårt eget. Min tolkning blir att vi aldrig på förhand kan veta vilken anpassning som skulle kunna tillgodose ett specifikt behov utan vi måste inta och förstå varje elevs perspektiv och unika förutsättningar för att få ledtrådar till hur behovet kan tillgodoses.
Från listmani till behovsmani
Jag är medveten om att jag skriver om saker som borde vara självklara och säkerligen är det för väldigt, väldigt många. Det finns troligen de som också tycker att jag krånglar till det med tankarna i det här blogginlägget eller att jag gör en höna av en fjäder. Men den tveksamhet jag upplever och de risker jag lyft fram bottnar i erfarenheter av hur tokigt det kan bli när vi som arbetar i skolan ska försöka hantera och förenkla något som egentligen är väldigt komplext – som det här med stödinsatser utifrån olika elevers behov. En lista med på förhand givna extra anpassningar riskerar att reducera den här komplexiteten till att handla om ”görande”, d v s att utföra och dokumentera insatser snarare än att försöka lära om elevers behov. Att insatsen kommer i förgrunden och elevens behov i bakgrunden.
Med det här inlägget vill jag uppmuntra till varsamhet och medvetenhet kring hur vi använder de ”listor” som finns med förslag på olika anpassningar. Självklart går det inte att säga att listor alltid är bra eller dåliga utan det beror ju på hur de används, i vilket sammanhang och i vilket syfte. Jag tänker på listorna som någon form av stödstrukturer för oss som arbetar i skolan, snarare än manualer. Man kan också se dem som ”våra utkikstorn” – de skulle kunna representera den verktygslåda vi för tillfället har tillgång till.
Men för att kunna tillgodose elevers behov måste vi vara medvetna om att denna verktygslåda ständigt behöver utökas och att vi ibland behöver tänka utanför boxen då det inte finns någon lista som skulle kunna vara heltäckande nog att rymma alla möjliga och tänkbara vägar (anpassningar & stödinsatser) som finns.
Jag skulle vilja se att vi går från det jag kallar listmani till behovsmani. Då skulle spaningen efter och att synliggöra och analysera elevens behov vara grunden för all undervisning. Då skulle behoven utgöra utgångspunkt för planering och genomförande av anpassningar och stödinsatser, inte något annat.
/AnnaBe
Du har helt rätt Anna!
Men jag tycker inte att du ska oroa dig för ifall någon tycker att du gör en höna av en fjäder eller krånglar till det.
Det är betydligt allvarligare att det ofta är, som du lyfter i ditt mycket kloka och reflekterande blogginlägg, nämligen att vi har en tendens att göra en fjäder av en höna i ett försök att förenkla något som faktiskt är ganska krångligt.
Som vanligt en bra och läsvärd text.
Tack!
Tack! Visste faktiskt inte vilka reaktioner inlägget skulle få…men det verkar finnas fler än jag…och du som instämmer i tänket och vikten av att reflektera kring detta.