I början av terminen läste jag Skolverkets nypublicerade stödmaterial för Stödinsatser i utbildningen och då väcktes nya tankar kring arbetet med extra anpassningar, särskilt stöd och åtgärdsprogram till liv.
Jag har bloggat om stödinsatser tidigare, antagligen för att arbetet med att stödja elever på olika sätt är komplext och kräver mycket eftertanke. De tankar som snurrat runt i mitt huvud det sista handlar t ex om hur stödinsatserna extra anpassningar och särskilt stöd riskerar att rikta ljuset enbart mot eleven som bärare av svårigheterna, istället för att också belysa hur lärmiljön svarar mot och anpassas utifrån elevens behov.
I torsdags deltog jag passande nog på en av de konferenser Skolverket arrangerar runt om i Sverige utifrån de allmänna råden för arbete med extra anpassningar, särskilt stöd och åtgärdsprogram. Konferensen genererade några tankar som jag vill dela med mig av i det här inlägget.
Skolans nuvarande, styrande dokument präglas av ett relationellt perspektiv vilket t ex märks i hur de allmänna råden beskriver hur en utredning om behov av särskilt stöd ska gå till. Utredningen ska inte enbart kartlägga elevens unika förutsättningar utan även kartlägga
”…vilka pedagogiska metoder som används, hur den aktuella elevgruppen fungerar samt hur elevens olika lärmiljöer är organiserade”. (31)
Riktlinjerna visar således vägen mot att svårigheter som uppstår kring en elev ska sättas i relation till lärmiljön. Ibland upplever jag en konflikt i arbetet kring elever i behov av stöd. Det relationella perspektivet brottas med det mer individinriktade, kategoriska och pendeln svänger ibland allt för stort mellan att rikta ljuset mot eleven eller mot lärmiljön.
Skolverket tryckte under konferensen på att extra anpassningar och särskilt stöd är individinriktade stödinsatser med tillhörande krav på dokumentation. De extra anpassningarna dokumenteras i den skriftliga individuella utvecklingsplanen (SIUP) och särskilt stöd i ett åtgärdsprogram (ÅP). Om en elev är i behov av både extra anpassningar och särskilt stöd skiljs dessa stödinsatser dokumentationsmässigt alltså åt. Min farhåga, när enbart individinriktade insatser ska dokumenteras i t ex ÅP, är att de lärmiljöinriktade insatserna kommer i skymundan.
Det är självklart att elevers rätt till stöd måste säkerställas och garanteras. Det är i ljuset av detta regleringen kring arbetet med och dokumentationen av extra anpassningar och särskilt stöd måste ses, likaså att det här arbetet måste utgå från varje enskild, unik individ. Men att tänka på extra anpassningar och särskilt stöd på det här sättet, isolerat blir ett dilemma som skapar viss oro. Oron handlar om att arbetet med att ringa in individuellt inriktade insatser kan medföra att styrdokumentens riktlinjer om att se eleven i sitt sammanhang blir bortprioriterade. Att elevens brister hamnar i fokus och att lärmiljön förbises. Att ett kategoriskt perspektiv tar överhanden framför ett mer relationellt.
Men min oro reduceras när jag tänker på de individinriktade stödinsatserna i ett större sammanhang, i ljuset av skolans hela uppdrag. Utifrån skolans uppdrag i stort finns det flertalet riktlinjer om att det relationella perspektivet måste finnas med och att fokus också ska riktas mot lärmiljön. En del av det arbetet beskrivs i de allmänna råden för systematiskt kvalitetsarbete – för skolväsendet
”Personalen ansvarar för att bedriva ett kvalitetsarbete som skapar förutsättningar för varje barn och elev att utvecklas så långt som möjligt…” (s. 13)
Och i läroplanen står att
”Läraren ska ta hänsyn till varje enskild elevs behov, förutsättningar, erfarenheter och tänkande…” (Lgr, s. 14)
I de allmänna råden för planering och genomförande av undervisning återfinns följande rader
”Lärare bör systematiskt och kontinuerligt analysera i vilken utsträckning planeringen och genomförandet av undervisningen har gett eleverna möjlighet att utvecklas så långt som möjligt i förhållande till målen, identifiera vad som behöver utvecklas i den egna undervisningen för att eleverna ska ges förutsättningar att utvecklas så långt som möjligt i förhållande till de nationella målen… ”(s. 30)
Och slutligen ett exempel från stödmaterialet för stödinsatser i utbildningen
”Undervisningen ska med andra ord möta alla elever.” (s. 10)
Arbetet som regleras utifrån dessa skrivningar ska dessutom följas upp, dokumenteras samt ligga till grund för fortsatt arbetet – som en ständigt formativ process. Om vi ser arbetet med individinriktade stödinsatser utifrån hela skolans uppdrag – utifrån de olika riktlinjer som finns, ryms både elevens unika förutsättningar, förmågor och kunskaper och lärmiljön – det som sker i undervisningen och relationerna. Det är inte svart eller vitt. Det handlar inte om antingen eller utan om både och. Frågor om individen och lärmiljön går hand i hand:
Har vi säkerställt elevens individuella behov av stöd?
Har vi utvecklat undervisningen för att möta individens behov?
En sista tanke jag vill lyfta fram handlar om dokumentation av insatser; både de individinriktade och de lärmiljöinriktade. En utredning om behov av särskilt stöd ska utreda elevens hela skolsituation; alltså både individuella och kontextuella förutsättningar. Utredningen mynnar ut i en pedagogisk bedömning av elevens stödbehov. Utifrån gällande krav är endast de insatser som planeras och genomförs på individnivå utifrån den pedagogiska bedömningen reglerade att dokumenteras. Om det i utredningen framkommit behov av att göra förändringar och insatser i lärmiljön, att t ex justera och förändra undervisningen eller förhållningssätt och bemötande, finns det inga krav på dokumentation av dessa insatser. Synd tycker jag.
Det vore önskvärt att kravet på dokumentation kompletteras på något vis. Att det blir tydligt och synligt hur individuella stödbehov hänger ihop med och relateras till utvecklingen av undervisningen och de anpassningar som görs på grupp- och skolnivå. Om vi ska säkerställa, inte bara en individs rätt till individinriktat stöd utan också att undervisningen i allt större utsträckning utformas att passa alla elever utifrån de lärmiljöinriktade behov som synliggörs i arbetet med extra anpassningar, särskilt stöd och åtgärdsprogram, behöver detta arbete dokumenteras.
Där jag arbetar provar vi just nu ett dokumentationsverktyg för detta ändamål som vi kallar GUP – grupputvecklingsplan. En GUP fungerar som en översikt av de samlade individuella behoven av stödinsatser som finns i gruppen/klassen samt en plan för hur dessa behov ska tillgodoses i och påverkar upplägget av undervisningen, lärmiljön. Arbetet är för färskt för att jag ska kunna uttala mig om vilken verkan GUP har i verksamheten. Men det är
- ett försök att skapa möjligheter utifrån svårigheter och dilemman som uppstår kring elever, och
- ett försök att få det relationella perspektivet att genomsyra arbetet med extra anpassningar, särskilt stöd och åtgärdsprogram.
Om arbetet med GUP blir lyckosamt, ökar det våra möjligheter att leva upp till kraven om att utveckla och anpassa undervisningen på bästa sätt för att varje elev ska få förutsättningar att utvecklas så långt som möjligt i riktning mot utbildningens mål.
/AnnaBe
Tack för en jättebra sammanfattning! Håller med om att det inte är helt enkelt och att man verkligen behöver reflektera och tydliggöra så som du har gjort.
Tack för respons! Ja, det är viktigt att vi funderar kring vad vi gör och hur det blir, både på kort- och långsikt. Att arbeta i skolan är verkligen komplext, men stimulerande.
Så intressant gällande GUP. Det vill jag gärna höra mer om. Använder ni någon typ av ”sociogram” för sammanställning av gruppen? Blir nyfiken på arbetssättet.
Det är spännande och under utveckling :-). Kort handlar det om att t ex sammanställa de förmågor eleverna behöver utveckla för att kunna göra anpassningar i undervisningen/lärmiljön och arbeta med det på gruppnivå. Det blir ett sätt att fånga in det som inte hör hemma i IUP och ÅP där endast individinriktade insatser sak dokumenteras. Att få en dokumentation av anpassningar i lärmiljön som underlag för planering, uppföljning och utveckling. Återkommer med ett blogginlägg om detta lite längre fram :-).