Nyligen flimrade ett för mig nytt begrepp förbi på Twitter – futuretelling
Ordet fastnade i mig, lockade och inbjöd utan att jag hade någon som helst aning om vad det betydde eller i vilket sammanhang det användes i. Men mina associationer och tankar gick direkt till en händelse jag nyligen var med om då jag häromveckan blev inbjuden till en av våra förskoleklasser när de skulle ha disco en fredag förmiddag. Väl där möttes jag av eleverna som var utklädda till monster och musikdunk samt doften av nypoppade popcornen som omgav rummet. Vi dansade och hade det roligt tillsammans, stämningen var på topp.
När jag ett litet tag efteråt besökte samma klass såg jag hur lärarna hade gjort collage med foton från festen. Tillsammans tittade jag och eleverna på fotona, vi pratade om och mindes hur roligt det var.
I det här fallet tänker jag att lärarna har sysslat med futuretelling. De har bidragit till att skapa det som komma skall.
Discohändelsen blev en positiv upplevelse och skapade på så vis en berättelse om klassen. Inte vilken berättelse som helst utan en upplyftande sådan som förtäljer att det finns ett ”vi” och att ”vi” är en klass där vuxna och barn har roligt tillsammans. En berättelse där skrattet sår frön till gemenskap och relationer. En berättelse som dessutom finns visuellt tillgänglig och på så vis varje dag kan påminna om detta. Det finns förväntningar på att få uppleva samma känsla igen, nästa gång kanske inte i dansen – men i lärsituationen. Jag är helt övertygad om att den berättelsen påverkar det fortsatta arbetet i klassen i positiv bemärkelse. Att det goda genererar nytt gott!
Jag kan inte låta bli att tänka på alla skolklasser som det finns en motsatt berättelse kring. En berättelse om att det är en ”stökig” eller ”jobbig” klass. En klass som aldrig får vara delaktig i liknande positiva upplevelser då den inte förtjänat det p g a ”dåligt” uppförande. Vilken framtid går dessa klasser till mötes? Vilka möjligheter har den klassen att inte leva upp till de negativa förväntningar som finns på den?
MEN, det bästa av allt är att det går att påverka – genom medveten futuretelling.
Tankar från systemteori eller ett systemiskt förhållningssätt och något som kallas Appreciative inquiry (AI) blir viktiga redskap i arbetet med futuretelling. Grundtänket handlar om att du kan påverka de framtida sammanhang du kommer att ingå i genom språket. Språket skulpterar uppfattningen av verkligheten. Språket är som händer, de berör och gör något med oss, det formar olika berättelser. Berättelsen talar om vilka vi var, vilka vi är och vilka vi blir. Det blir alltså viktigt vilka ord som används och vilka berättelser som lyfts fram och kommuniceras. Det blir betydelsefullt att en situation, ett agerande eller ett handlande genererar en gynnsam berättelse. Att i de situationer som övervägande kännetecknas av negativa erfarenheter söka efter tecken, om än så små, på det som fungerar och att söka efter ljusglimtar även i de mörkaste av stunder. Grundtänket innebär också att lägga mer fokus på att skapa det du vill ska bli, det du vill ha mer av i riktning mot ett önskat läge snarare än på att lägga kraft och energi på att undvika, stoppa, hindra det som ej är bra eller inte fungerar.
Futuretelling är för mig ett ord som väcker förhoppning och tilltro till att kunna vara med och samskapa framtiden. Det är också ett ord som indikerar att jag har ett val – att välja vilken framtid jag vill vara med och forma. Att ha monsterdisco varje dag i skolan är kanske inte så rimligt. Men att ha roligt tillsammans, att få befinna sig i positiva sammanhang och goda relationer under sin skoldag och i sitt lärande – det är det minsta man kan begära. Jag vill skapa en gynnsam berättelse om elevers lärande och utveckling. Jag vill påverka framtiden till det bättre. Vill du?
