Stödinsatser i skolan – Vems ansvar?

Igår diskuterade vi inom kollegiet skolans nya rutiner för hur vi ska arbeta med anpassningar inom den ordinarie undervisningen, likaså extra anpassningar och särskilt stöd för de elever som är i behov av det. Ett förtydligande av rutinerna var nödvändigt inför det här läsåret, inte enbart p g a de nya Allmänna råden för arbete med extra anpassningar, särskilt stöd och åtgärdsprogram, utan även som ett nästa steg i skolans kvalitetsarbete.

Diskussionen hamnade lätt i frågan om vem som ska ”utföra” eller vara ansvarig för stödinsatserna extra anpassningar och särskilt stöd. I de allmänna råden lyfts exempel på vad extra anpassningar kan vara. De flesta av dessa exempel är anpassningar som hör till den ordinarie undervisningen och klassrummet. En enstaka specialpedagogisk insats under kortare tid kan också vara en extra anpassning. Men när det finns en stor efterfrågan på andra personer förutom klass-/ämneslärare  som kan utföra och vara ansvariga för de olika stödinsatserna kan man fråga sig vad det beror på?

Jag tror att det finns flera svar på frågan ovan. En möjlig orsak, som jag ser det, är att diskussionen kring ”Vem?” bottnar i hur vi ser på vårt uppdrag och vår undervisning. För att belysa frågan vill jag använda bilden nedan och koppla cirklarna inkludering och exkludering till hur vi tänker om undervisningsuppdraget och undervisningsansvaret.

I en exkluderande undervisningsmiljö finns det en undervisning. Eleven ska passa in i undervisningen för att platsa där. Men eftersom elever av naturen är olika, faller självfallet några elever utanför den ordinarie undervisningen. Eftersom det är eleven som ska passa in är organisationen mer eller mindre bestämd och förändras och anpassas inte utifrån de enskilda eleverna. När elever då faller utanför blir behovet av att ”någon annan” tar hand om dessa elever istället stort.

En inkluderande undervisning omfattar alla elever. Undervisningen planeras och anpassas utifrån de elever som finns där genom att organisation, struktur och innehåll förändras utifrån behov. Det är alltså undervisningen som anpassas till eleven och inte tvärtom.

För mig blir detta två helt olika sätt att se på skolans uppdrag och skolans sätt att förhålla sig till och organisera undervisning. Det handlar inte om att extra resurser inte behövs och att allt ansvar ligger på undervisande lärare. Lärare har visserligen ett stort ansvar för att tillgodose elevers varierade behov, men jag som specialpedagog och likaså mina kollegor inom Elevhälsan, är en stödfunktion i det arbetet. Istället tror jag att det handlar om t ex:

• synen på undervisning; om det är undervisningen som ska anpassas till eleverna eller eleverna som ska anpassa sig till undervisningen.
• synen på vilka elever som ryms inom den ordinarie undervisningen.
• synen  på svårigheter. Ses de som individbundna eller beroende av sitt sammanhang, som ”egenskaper” snarare än behov som undervisningen ska tillgodose?
• om det finns en struktur som möjliggör inkludering eller ej.

Enligt skolans styrande riktlinjer ska skolan anpassa sig efter eleverna, det är tydligt. För att lyckas åstadkomma en förskjutning från exkludering mot inkludering måste vi blotta våra föreställningar och börja tala om ovanstående punkter. Vi måste tala om det undervisande uppdraget och vilka elever som vi ser oss som ansvariga för. Vi måste skapa en struktur som möjliggör inkludering och samtala om hur en sådan anpassad undervisning kan se ut. Kanske kan frågan om ”vem” som är ansvarig för stödinsatsen då bli en fråga som styrs av elevens behov och inget annat.

/AnnaBe