Häromdagen hade vi en viktig studiedag om jämställdhet och mångfald. Föreläsaren, Seroj Ghazarian, som är utvecklingsledare vid Göteborgs Stad förmedlade tankeväckande budskap på ett ödmjukt sätt och fick mig att bli berörd och att tänka till kring normer, diskriminering, mänskliga rättigheter och bemötande. Innehållet handlade väldigt mycket om det jag brinner för, även om jag i min roll som specialpedagog oftare tänker i termer av t ex inkludering och pedagogik. För mig handlar det egentligen om samma sak; det handlar om människors lika värde och rättigheter. I min yrkesvardag konkretiseras det genom skolans uppdrag att skapa en likvärdig utbildning för alla som på sikt kan skapa förutsättningar för mer jämställt och likvärdigt samhälle. I det här inlägget tänkte jag dela med mig av några små axplock från dagen.
Vårt samhälle är normativt. Vi definierar människor utifrån en mängd olika kriterier, inte minst i skolans värld. Antalet elever som får olika diagnoser verkar öka och är bara ett exempel på denna kategorisering. På skolan där jag arbetar går nästan uteslutande elever som läser svenska som ett andraspråk varav många är nyanlända. En vanlig första tanke och fråga, när man möter dessa elever är ”Var kommer du ifrån?” Frågan är berättigad, men det är ändå intressant att reflektera över vilka föreställningar och förutfattade meningar jag har utifrån de olika svar jag får. Vilken bild får jag om eleven svarar Somalia? Om svaret är Polen o s v? Vad säger det om en människa att hen kommer från ett visst land? Vad berättar det inte? Seroj Ghazarian använde sig av uttrycket:
Människor har rötter men framför allt fötter.
Om du i mötet med en människa endast ser fötterna, kommer du att förneka en del av det som är människan. Om du endast ser rötterna, osynliggör du delar av människan. Vi behöver, i livet likväl som i skolan, skapa utrymme för både rötter och fötter. För mig handlar det om att respektera, intressera mig för och ta hänsyn till människors bakgrund, erfarenheter och olika förutsättningar, men inte definiera någon utifrån dessa aspekter. Det handlar om att vi måste skrapa på ytan, se innanför det mest uppenbara och intressera oss för varje individ. Vi som arbetar i skolans värld måste lära känna både Hanna och Yosef. Att ärligt vilja ha svar på frågan ”Vem är du?” Det räcker inte med att vi vet vilken diagnos Hanna har eller att Yosef är nyanländ.
När jag skriver det här känns det så överflödigt självklart, till och med onödigt att sätta på pränt. Men bortanför ”teorin” och det logiska, i det vardagliga livet vet både du och jag att diskriminering existerar och att människor blir begränsade och placerade i fack utifrån sina ”rötter”. Okunskap och personliga fördomar är bidragande orsaker, men också de samhällsstrukturer vi ingår i. Seroj Ghazarian hänvisade till Paolo Freires tankar om samhällsstrukturer och sa ungefär:
Samhällsstrukturer kan bara vidmakthållas om det finns aktörer med tillräcklig makt att upprätthålla dem.
Så fort det handlar om samhällsnivå finns det en risk att en känner sig liten och utan påverkansmöjlighet, vilket jag tror är oerhört riskabelt. Att vi skjuter ansvaret ifrån oss. Så vilka är dessa aktörer? Jo, men det är ju VI! Det är klart att vi kan påverka och ett viktigt redskap vi har är vårt bemötande, i vardagen och i vår yrkesroll.
Jag skulle vilja påstå att bemötande är A och O, att det har en avgörande betydelse för hur våra elevers identitet byggs upp. Att identiteten i sin tur påverkar elevens förmåga att lära och fungera tillsammans med andra människor. Hur påverkar det dig att bli sedd som invandrarbarn? Eller som ett bokstavsbarn, som svag eller bråkstaken? Hur påverkar det lärandet? Under studiedagen användes Hjalmar Söderbergs bok Doktor Glas som referens:
Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill ha kontakt till varje pris som helst.
Det är i mötet med andra människor vi blir till. Dessa möten sker i vardagen och det är således där vi har möjlighet att göra skillnad på individnivå. Frågan är hur det skulle kunna påverka vårt samhälle att alla våra elever känner sig sedda, respekterade och värdefulla utifrån sina rötter? Hur skulle det påverka vårt samhälle att alla våra elever känner tilltro till sin förmåga att lära; att de tror att de är en som kan lyckas? Att det har fötter utan skavsår? Skulle vi kunna bidra till ett samhälle där man inte är sin religion, sitt geografiska ursprung eller sitt funktionshinder? Ett samhälle där man i första hand är människa? En värdefull sådan. En självklar rättighet kan jag tycka och en förutsättning för inkludering. På riktigt.
/AnnaBe