De sista skälvande arbetsdagarna innan semestern ägnade jag lite tid åt Skolverkets sommarfärska nya allmänna råd för ”Arbete med extra anpassningar, särskilt stöd och åtgärdsprogram”. När förslaget om att slopa kraven på åtgärdsprogram presenterades i juni 2013 hördes blandade åsikter. Å ena sidan lättnad över att den administrativa bördan för lärare skulle minska, å andra sidan en oro för hur elevers behov av stöd skulle kunna säkerställas och tillgodoses. Mina personliga reaktioner stämde mer överens med de sistnämnda även om jag självklart ställer mig positiv till att arbetet med åtgärdsprogram och dokumentation förenklas. Då dessa allmänna råd är en viktig ledstång i mitt arbete som specialpedagog välkomnar jag även förtydligade regler om särskilt stöd.
Det finns formuleringar i de nya allmänna råden som gör mig lättad och nöjd, medan andra gör mig lite mer fundersam. Överlag är mitt intryck ändå positivt och ger mig hopp om att riktlinjerna stakar ut en tydligare väg mot att skolan och undervisningen måste anpassa sig efter eleverna och inte tvärtom, vilket jag tycker belyses av följande citat
”… bedömningen har ett pedagogiskt fokus och att tyngdpunkten ligger på en analys av hur skolan kan utforma och anpassa lärmiljöerna inom verksamheten, undervisningens innehåll samt metoderna för att skapa förutsättningar för den enskilda eleven (s. 31)”.
Skolan ansvarar för att ge ALLA elever den ledning och stimulans som krävs för att eleverna ska kunna utvecklas så långt som möjligt mot målen. För en del elever räcker den här ledningen och stimulansen. För andra elever krävs extra anpassningar och några elever är i behov av särskilt stöd. Det ställs alltså höga krav på lärarna och undervisningen likaså på skolan som organisation. Precis som det ska vara alltså! I alla fall om man accepterar att elever är olika och att det är skolans uppdrag att möta dessa olikheter.
Enligt de allmänna råden handlar det om anpassning av lärmiljöer och undervisningar på tre olika sätt för att kunna tillgodose alla elevers behov. Den anpassning som görs till alla elever i form av ledning och stimulans. Den anpassning som kallas ”extra” och slutligen den som benämns ”särskilt stöd”. Ledningen, stimulansen, och det särskilda stödet ska fortsatt dokumenteras, i den skriftliga individuella utvecklingsplanen respektive i ett åtgärdsprogram. Och i de fall där det inte längre handlar om särskilt stöd, utan om extra anpassningar ska detta också dokumenteras i den skriftliga individuella utvecklingsplanen. Jag tror att denna dokumentation kan fungera som en garant, som ett sätt att fånga upp alla elever och säkerställa att undervisningen utformas och anpassas utifrån behov. Men självfallet räcker inte dokumentationen i sig. Varje skola behöver ha en formativ organisation och struktur som möjliggör att underlaget används på ett ändamålsenligt sätt för att planera och organisera undervisningen utifrån de behov som finns. På min arbetsplats är vi just nu inne i en fas där vi utarbetar nya rutiner för just detta. Men om det får jag berätta längre fram i ett annat inlägg. Detta var några tankar om ”stjärnor” i de nya allmänna råden. Men det finns också en önskan…
Skolverket beskriver skillnaden mellan extra anpassningar och särskilt stöd som att det har att göra med omfattningen och varaktigheten av stödet. Skillnaderna beskrivs också som att extra anpassningar är insatser av mindre ingripande karaktär och som är möjliga att genomföra för lärare och skolpersonal inom ramen för den ordinarie undervisningen, och särskilt stöd är insatser av mer ingripande karaktär som ej anses möjliga att genomföra inom ramen för den ordinarie undervisningen.
Där jag arbetar har vi haft många diskussioner om vad särskilt stöd är och inte är och där det har handlat om innehållet, vem som ansvarar för och ger stödet och var det ges. Jag hade önskat en större tydlighet från Skolverket när de gäller vad särskilt stöd är och inte är. Eller är det så enkelt att det handlar om insatserna ges i eller utanför den ordinarie undervisningen och om tidslängden för insatserna? Nja…på Twitter fick @Skolverket nyligen frågan om studiehandledning kräver åtgärdsprogram eller ej och svarar:
Studiehandledning på modersmål kan vara en åtgärd i ett åtgärdsprogram.
Studiehandledning på modersmålet kan även vara en övrig stödinsats, då krävs inget ÅP.
Med all rätt ställde @Anna Kaya en motfråga och undrade hur studiehandledning både kan vara extra anpassning och särskilt stöd, och när det i så fall är det ena eller det andra. Skolverket har mig veterligen ännu inte svarat. Det verkar alltså vara fler än jag som inte tycker att det är solklart och som önskar ett förtydligande.
I våras läste jag Ingemar Gerrbos avhandling, där innebörden av specialpedagogiskt och särskilt stöd lyfts. Gerrbos definition (min tolkning) är att det är avsikten/syftet med insatsen som gör den specialpedagogisk eller särskild, inte innehållet i sig, vem som utför den eller var. Elever i behov av stöd definieras som de elever som behöver utökat stöd för att kunna nå utbildningens mål. Det särskilda stödet syftar då till att stödja de här elevernas utveckling och lärande mot målen.
Ja, frågan om vad vi ska kalla de anpassningar vi gör och vad särskilt stöd innebär är viktig. Men kanske är det ännu viktigare att skolor utvecklar sin formativa förmåga att synliggöra olika elevers behov som utgångspunkt för upplägg och innehåll i undervisningen. Då blir det även angeläget att diskutera och utveckla vad vi menar med behov så att talet om behov ligger till grund för anpassningen/stödinsatsen och att stödinsatsen i sig inte blir behovet. Om vi lyckas med att formulera och tydliggöra behov blir innehållet i det aktuella stödet tydligt likaså vem som bör vara ansvarig samt vilka resurser som behövs. Det borgar för att fler elever möts i sin utvecklingszon och därmed får möjlighet till lärande.
Summa summarum; min tolkning av de nya allmänna råden är att alla elevers rätt att lyckas i det ordinarie klassrummet är tydliggjord och står stark. Och ska säkerställas och dokumenteras, med eller utan åtgärdsprogram.Låt oss inte gå vilse bland benämningar utan fokusera på det som är viktigt. Det innebär att vi ska säkerställa alla elevers rätt att få det stöd de behöver för att utvecklas så långt som möjligt mot utbildningens mål, oavsett vad vi kallar stödinsatsen.
Det finns mer att skriva om de nya allmänna råden, men det här är ett blogginlägg och inte en roman så jag ber att få återkomma.
I en allra bästa av skol- och undervisnings världar hade benämningen särskilt stöd kunnat raderas. För i den världen var vår förmåga att förändra i lärmiljön kring den enskilde eleven optimal, förmågan att anpassa i form av ledning och stimulans var helt enkelt briljant! Nu är vi ju inte där…så därför tar vi tacksamt emot den vägledning Skolverket ger oss för att ta oss dit. För det är väl ändå det som är det övergripande målet med råden…
Det finns dock en risk men de”nya” differentierade benämningar som Skolverket inför kring det som egentligen allt igenom handlar om att möta eleven där den är. Istället för att ”bara” behöva lägga fokus på att tillsammans hitta en väg som stöttar elevens utveckling måste vi samtidigt hålla koll på om vi leder och stimulerar eller om vi särskilt anpassar eller om vi särskilt stöttar? I det senare ”hålla kollandet” kanske vi ocksåglömmer vad skolans kompensatoriska uppdrag syftar till. Istället för att förändra och kompensera undervisningen för att möta elevens bev börjar vi vilja kompensera eleven ”brister”. Och möjligheten finns ju nu att låta någon annan, i ett annat rum fixa detta uppdrag. För det har väl Skolverket sagt….?
Ida N – ja, visst hade det varit fantastiskt om vi slapp benämningarna och kunde lägga krutet på att ge varje elev det hen behöver. Det finns verkligen vissa otydligheter i de alllmänna råden och tolkningsmöjligheter åt det håll du beskriver. Men det finns också många skrivningar som visar i motsatt riktning tycker jag.